På väg till drömmarnas stad?

Satt med morgontidningen bredvid kaffemuggen, som så ofta när det är frukostdags. Detta var en lördag, så jag hade inte bråttom till buss eller andra plikter. Min blick fastnade på en annons. Jag tog tidningen – och kaffet – med mig till datorn. Visst, det ser ju riktigt lockande ut, det där erbjudandet när man klickar lite!

Vad gör man i en sådan situation? Jo man tar sig en snabb funderare: vem kan bli ett möjligt och bra sällskap? Ringer U.
-Vad gör du den 22 oktober?
-Inget särskilt, hur så?
-Hänger du med till Berlin?
-ABSOLUT!

Krångligare än så behöver det alltså inte vara. Till saken hör att vi båda i något socialt sammanhang en gång i våras eller så gjorde var sin träda-fram-are: vi hade aldrig varit i Berlin, därmed medlemmar i en minoritet, så vitt jag kan förstå. Och så sa vi så där lite i förbifarten, att då får vi väl ta och göra något åt den saken. Sedan glömde vi naturligtvis det. Tills den där annonsen trängde sig in i min nymornade hjärna. Bokningen klarades av snabbt, kaffet hann knappt kallna.

Nu sitter jag här med en trave guide-böcker, diverse tidningsurklipp om den tyska huvudstaden, en urgammal reseparlör (ifall gymnasietyskan är alltför avlägsen) och en liten resväska som ännu så länge är tom. Alla hyllar resmålet, alla har spännande tips, de flesta låter som om de hade velat komma med, de också. Kan det verkligen vara så att jag är på väg till drömmarnas stad?

Imorgon bär det av. Vem vet, Ich bin vielleicht eine Berlinerin? Svaret får vi om inte förr så på torsdag, för då tar utflykten slut.

Copyright Klimakteriehäxan