Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Ibland önskar jag att jag hade fötts som hund. Inte som en Sankt Bernhards-hjälte som med kaggen runt halsen räddar liv i fjällen, inte som en knarkhund som biter langare i benen, inte som en lurvig gosekudde som förgyller de gamlas dagar på Hemmet. Nej, bara en alldeles vanlig vovve. 

Det är nämligen så att en hund hälsar på alla, oavsett rang och utseende, på ett enhetligt sätt: hunden viftar på svansen. 

Så otroligt demokratiskt, trevligt och rationellt! Den som blir hälsad på känner sig undantagslöst välkommen, omtyckt och efterlängtad. Precis som en hälsning ska fungera, inte sant?

Stort grattis - eller bara hej?

Vi människor, vi har det svårare. Och krångligare och krångligare blir det. Jag tillhör den generation som lärdes att ta i hand och niga. Knän böjdes alltmer sällan med åren, men fortfarande hände det att också väldigt vuxna kvinnor knixade inför överheten. Men sedan kom utvecklingen. Och undan gick det!

Kanske hade det att göra med att även ”vanliga” svenskar började åka utomlands allt oftare. Vi fascinerades av ”eldiga spanjorer” på Mallorca och ”romantiska fransoser” i Paris. Och de där människorna, de hälsade inte alls som vi hade lärt oss. Nej, vi såg handkyssar, vi såg kindpussar, vi såg omfamningar och ryggdunkningar i långa rader.

En klassiker ...

Det var inte alldeles enkelt att veta hur alla de där hälsningsmetoderna skulle bemötas för att man skulle göra ”rätt”. Ta bara en sådan grundläggande sak som att bestämma vilken kind som ska pussas först, den högra eller den vänstra? Och hur mycket ska den egentligen pussas? Bara signaleras med kyssfärdiga läppar i luften eller landa med ett eftertryckligt smack mitt i skägget (vasst) eller rouget (kladdigt)? Och hur många gånger ska man pussa – en, två eller rent av tre? 

Sedan var det väl en sak att en man kysste en kvinna på kinden. Men vi mötte ju också de där karlarna som envisades med att landa en smällande puss på en manlig kollega, i vissa sammanhang rent av mitt på munnen. För att inte tala om förvirringen som uppstod i ett möte med folk som inte alls ville röra en annan människa utan bara bugade lätt mot den förgäves trutande munnen och de utsträckta armarna.

Och så har vi det där med kramandet. Alla får lära sig att dela ut kramar nu för tiden, vare sig föremålet för kärleksbeviset förtjänat det eller ej. På det dagis där våra barn en gång tillbringade en hel del tid var personalomsättningen hög. Det gjorde mig lätt förtvivlad när barnen vid dagens slut beordrades att krama den människa som de just sett för första gången. Jag såg gärna att de kramades, och alls inte bara med mig, men av egen vilja, inte av tvång.

Hur vi nu än manövrerat oss igenom det trassliga etikettnätverk som omger de moderna  hälsningsriterna så går ju livet vidare. Vi kramas på gator och torg, med människor vi kanske helst av allt inte ens vill se … men visst ska han/hon ha en kram! Pussandet är kanske inte riktigt lika etablerat än, trots allt.

Men vänta bara. Snart kommer ett nytt påfund i hälsningsbranschen som får oss att tveka; hur gör man nu då? Kanske ska vi importera seden att gnida näsor?

En sak är säker: den gamla sällskapsleken "Handtag, famntag, klapp eller kyss?" borde kunna vidareutvecklas och bli en långt svårare utmaning än förr.

Hej på er, förresten!