Med lätt bagage

Är på en resa som varken är lång eller förväntas bli strapatsrik. Två nätter borta i mellansvensk höst utan hotande oväder  borde betyda att man kan resa lätt, det vill säga med liten packning. Det är en ambition jag ofta har, men jag brukar precis lika ofta misslyckas och tar med mig kläder och tillhörigheter för en dubbelt så lång bortovaro som är planerad.

Alltså hämtar jag en resväska modell mycket mindre – en sådan som man till och med får ta med ombord på flygplan – och sätter i gång med insamlingen av saker som ska med på utflykten. Jsg börjar med det enklaste: underkläder och ett extra par skor, det är bra att byta på fötterna när man står och går mycket.  Strumpor, eftersom de ofta går sönder. Tunn morgonrock och så ett par klädesplagg av lite olika tjocklek, för alla eventualiteter.

Hittills är allt gott och väl. Väskan är långt ifrån full, även om den fortfarande väntar på toalettsakerna och boken med min ”godnattsaga”. Men det är nu problemen börjar hopa sig. Det är nu jag samlar ihop väsentligheterna som ett modernt liv tvingar på även en resenär som nynnar på ”Travelling Light” (en urgammal hit med Cliff Richard).

Jag lever med två mobiltelefoner, en i tjänsten och en privat. Självklart går de inte att ladda med en och samma laddare, det vore alltför praktiskt. Jag medför alltid kamera. Batteriet räcker oftast länge, men man vet ju aldrig – kanske kommer jag att stöta på rader av oemotståndliga motiv medan jag är borta? Laddaren måste med. Min elektriska tandborste är en kär vän jag helst inte vill resa utan. Den vill inte fara någonstans uran sin äkta hälft, laddaren.

Med tanke på övrig kontakt med omvärlden klämmer jag också ner min lilla laptop. Den har visserligen förvånansvärt bra batteritid, men laddaren måste med: en ganska tung sladd. Nätkabel då? Jo, för säkerhets skull. Och mus.  Som tur är tvingas jag inte släpa på en ”bärbar” skrivare, det brukar gå att medelst usb-minne åka snålskjuts på hotellreceptionen om något måste ut på papper.

Plötsligt är min lilla och nyss så smidiga väska full till bristningsgränsen. Dess vikt har ökat dramatiskt. Ska jag rent av bli tvungen att krypa till korset, knata ner i källaren och ta upp en större variant? Vilket nederlag, nu när jag äntligen hade bestämt mig för att klara två bortadygn utan att dra runt på en resväska av löjligt gigantiska mått och med en tyngd som kan knäcka ryggen på vilken hjälpsam medresenär som helst, någon som kanske gentlemannamässigt erbjuder sig att lyfta.

Jag vet ju att om jag skulle gå upp i väskstorlek ökar innehållet igen, precis som om jag skulle vara på resa i en vecka i stället för dagar.  Dessutom KAN det ju vara praktiskt att ha ett litet tomrum, för den händelse det skulle yppa sig tillfälle till ett eller annat shoppingfynd ... Inget sådant kan klämmas ner i carry on-storleken.

Nej. Jag biter ihop. Blixtlåset protesterar, locket bågnar, men jag ger mig inte. Denna gång ska jag bevisa att jag kan resa med lätt bagage – trots att jag är modern, uppkopplad, inloggad, nåbar.  Men de där begreppen ”bärbar”, ”sladdlös” och ”lätt”, de är lite väl tänjbara, kan jag tycka.

Copyright Klimakteriehäxan