På röda mattan i Berlin

Känner man sig välkommen i Berlin?
En som inte heller varit där tidigare undrade.
Och jag tyckte mig kunna svara ett alldeles uppriktigt "ja" på frågan. Hur skulle jag annars tolka att röda mattan rullades ut där, precis framför mina ögon?

Berlinarna svarar snällt på frågor, framställda på ytterst bristfällig, men ändå förvånansvärt effektiv, skoltyska. Pekar i vilken riktning man bör gå när verkligheten och kartan inte verkar ha särskilt mycket gemensamt. Rekommenderar vilket öl som är bäst till lunchmackan. Ser inte sura ut trots att det inte blev någon affär i butiken.

Trafiken kändes dessutom förhållandevis lugn och kontrollerad. Många berlinare cyklar, som turist kan man förstås hyra. Få använder hjälm. Och märkvärdigt nog fick jag känslan att det nog skulle gå bra ändå, för folk trampade i anständig takt. Jag såg ingen cyklist av den där rekordjagande vrålcyklartypen som fått mig att sluta förflytta mig tvåhjuligt i Stockholm.

Nu blev det ingen cykeltur för mig på någon av de där klassiska paradgatorna som "måste" ses och promeneras åtminstone en bit på, som Karl Marx Allé eller Unter den Linden. Men en cykelvariant jag faktiskt gärna hade testat, det var den där sjupersoners-velocipeden som var ganska flitigt förekommande, åtminstone i kvarteren kring Brandenburger Tor – det är väl där de allra flesta turisterna finns. En kul syn i gatubilden var den hur som helst!

Men den cykelscen som verkligen fastnade, det var trafikglimten jag fångade genom ett hål i resterna av Muren, den som delade Berlin i Öst- och Väst- ända fram till den 9 november 1989. Naturligtvis är det så att för den som far förbi här morgon och kväll på väg till och från jobbet är detta vardag och kanske ser man inte ens de utstickande armeringsjärnen, den råa betongen, gummihättan på krönet som skulle omöjliggöra all överklättring. Fast vi andra, som aldrig bott vid en mur, vi ser. Och förundras.

Copyright Klimakteriehäxan