Resfeber

Den har slagit till nu. Resfebern.

Inte brukar jag oroa mig särskilt mycket inför vare sig start eller landning. Möjligen kan själva packningen vara lite stressfylld. Men inte resten.

Fast nu är det annorlunda. Svårt att somna flera kvällar redan. Och i morgon bär det av.

Fast det är ju inte jag som ska ut och lufta mig i världen. Det är Dottern som sparat och förberett sig för en tre månader lång bortovaro, med start i Thailand. Och mamma är inte riktigt glad. Tänk så mycket som kan hända! Så många mörka moln som kan torna upp sig! Så  många knepiga situationer man kan hamna i, helt utan egen förskyllan!

Jo då, jag vet att jag är långt ifrån ensam om känslan. De är många, de svenska ungdomarna som flyr vintern och söker äventyret långt hemifrån.  I allmänhet går det dessutom bra. Men det är väl det där med morsor. Och tre månader – så länge!

Visst, jag har ju gjort samma sak själv. Minns min mors sorgsna blick när hon undrade vad i all världen jag skulle göra en lång tid på andra sidan havet, i Centralamerika – kunde jag inte hålla mig lite närmare åtminstone?

Som om det nu skulle hjälpa. Vi kan bli ihjälslagna, överkörda av en spårvagn eller misshandlade in i invaliditet nästan var som helst, kanske i Nässjö? Och en resa dit skulle väl ingen oroa sig eller varna inför?

Så det är bara att bita ihop och se tiden an. Vi brukar ju ändå tycka att veckorna passerar ganska fort … Och jag verkar vara ensam om den där resfebern. Den stora nya röda ryggsäcken är inte packad än.

Men det blir den. Möjligen efter ett litet stresspåslag. Sedan är det bara Äventyret som väntar. Plus en sträng order att lyda: sms-a mor. Ofta.
I väntan på det första skickar jag hur som helst med henne en önskan om en lycklig resa!

Copyright Klimakteriehäxan