Inte lämpat för en moders öron

Dottern är på resa, det vet redan ni som brukar titta in här. Hon ”gör” Asien, ja i alla fall en rejäl bit av den världsdelen. Och jag säger samma sak till henne nu som jag sagt till båda mina barn i åratal: Gör inget som du inte kan berätta för mormor!
Egentligen menar jag naturligtvis ”inget som jag behöver oroa mig för”. Fast jag kryper bakom min egen mamma – som förvisso är ännu ängsligare än jag när ”barnen”, de numera så vuxna barnbarnen, är ute och far. 

Fast med handen på hjärtat har jag inte mycket att säga i ärendet. Jag har ju själv varit på resa, långt bort och länge, och gjort saker som jag definitivt inte borde ha gjort.

Tänker bara på den gången när jag blond, ung och ensam landat i Ecuadors huvudstad Quito. Hade aldrig förr varit där (inte senare heller, faktiskt) och hade inga kontakter att åka snålskjuts på. 

En sak hade jag i alla fall klart för mig: jag ville ta mig till indianfolket Los Colorados, som bodde ganska nära Quito men långt från den moderna civilisationen. Los Colorados, som fått sitt namn på grund av att de vuxna männens huvudhår alltid var rödfärgat, levde relativt isolerat, klarade sig på en del odling och fiske.

Återstod bara frågan hur man hittade byn. Jag gick till busstorget och började fråga. Folk skickade mig runt från hållplats till hållplats, men varken chaufförer eller andra personer i närheten sa sig veta vilken linje jag borde ta. Efter ett par varv runt det där torget började jag misströsta.

Då kommer en ung man fram till mig.
-Jag har tittat på dig ett tag, sa han. Och undrar varför du går runt runt här?
Jag förklarade.
-Ja men då kan jag hjälpa dig! Jag ska till jobbet, du ska med samma buss. Kom med här!
Klart att jag hängde på. Jag ville ju verkligen hitta Los Colorados!

Bussen skumpade iväg. Bebyggelsen glesnade. Snart åkte vi genom kompakt grönska. Och den unge mannen, Pedro, satt kvar. Till sist undrade jag var hans arbetsplats låg?

-Äh, jag struntar i att gå dit. Följer med dig i stället. Tror inte du hittar annars!
Nehej. Lite undrande kände jag mig, men jag satt ju där jag satt.

Vi kom till en liten skylt. Det var ändhållplatsen. Omgiven av rena djungeln. Absolut ingen indianby inom synhåll. En smal väg ledde rakt in i allt det gröna. Där växte kakao, den enda växt jag kunde identifiera. Mitt ressällskap hejdade en skraltig lastbil, vi fick lift ännu längre in i det som såg ut som rena vildmarken. Men också lastbilen gjorde halt. Nu fanns bara en liten stig som tydde på att någon varit här förr.

Min spontanguide pekade. Bara att knalla vidare. Svettdropparna rann längs ryggraden. Vi kom fram till en bro av den sort jag normalt aldrig skulle våga sätta en fot på. Den var smal, den gungade, den hängde över en ganska djup ravin med en flod i botten. Jag höll hårt i min tunga axelväska med alla mina viktigaste tillhörigheter: pass, pengar, dyr kamera. Vi kom över.

Och se! Vi hade kommit rätt! I runda jordfärgade byggnader bodde Los Colorados, fast siesta verkade råda. Bara att sitta ner på en sten och avvakta. Så småningom vaknade byn till liv. Vi gick fram till en rödskallig man klädd i bara ett blåvitrandigt höftskynke och förklarade vår närvaro. Mannen grymtade till svar. Tydligt framgick att han ville ha oss på distans.

Men vad gjorde egentligen det? Vi såg byns kvinnor komma ut ur husen, greppa sina fisknät och klättra ner till floden. Bara att följa efter.

Där började ett häftigt skådespel. De runda näten kastades skickligt ut över vattenytan. sedan gick kvinnorna runt och klämde ner nätets kant till flodens botten. Fiskarna stängdes in och kunde sedan tas upp – det såg enkelt ut –  middagen var klar om än inte serverad! Jag tog massor med bilder.

Så småningom blev det dags att anträda återtåget. Vi knallade tillbaka in i grönskan flämtande i värmen. Plötsligt hör jag Pedro börja sjunga. Det är ingen latino-slagdänga som går att identifiera. Snarare förefaller den vara en spontan musikalisk yttring. Jag hör texten som handlar om hur en kille drömmer om en blond tjej, en som han ska göra till sin drottning och den lyckligaste i världen ... Jo, jag blev lite orolig. Men knatade vidare.

Efter en god stund var vi tillbaka vid busshållplatsen. Tidtabell fanns ingen, att turtätheten var lindrigt sagt gles var solklart. Men till sist kom bussen och vi klev på. Väl inne i staden undrade jag om Pedro ville bli bjuden på mat – vi hade inte ätit på hela dagen, och han hade helt klart gjort mig en jättetjänst. Han avböjde, inte ens kaffe ville han ha. Vi skildes efter ett tacksamhetens  ”gracias mil” från min sida och ett neutralt handslag.

Äventyret slutade med andra ord lyckligt. Trots att det i teorin kunde ha gått hur illa som helst.

Men än i dag har jag inte berättat historien för min mamma. Och hoppas innerligt att inte Dottern ger sig ut på lika vågade upptäcktsfärder. Som inte lämpar sig för en moders öron ...

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Kanske tycker du att här borde finnas någon bild på Los Colorados? De finns. Men var? I djupet av någon låda. Som jag inte hittar.