Somligt straffar sig

Livet är fullt av faror.

Likväl tar vi våra risker, trots att vi vet att det sannolikt kommer att straffa sig.

Nu har jag gett mig in på något som jag synnerligen medvetet hade valt bort, trots att mitt avståndstagande kanske fått mig att framstå som asocial och lite knepig i största allmänhet.

Och trots att var och varannan människa spelat i åratal redan, runt omkring mig. Och trots att jag förvisso älskar att leka med ord och språk.

Men nu har jag trillat dit. Jag spelar Wordfeud. Det är, för den händelse ni inte vet det, den moderna tidens Alfapet. Man spelar i sin mobil och det finns oändliga mängder människor att mäta sina krafter mot. Jag hade ”fel” sorts telefon tills i slutet av förra året, men har ståndaktigt hållit kvar vid mitt nej till WF även sedan jag försetts med en android. Fast nu är det kört.

Allt börjar med att man väljer sin WF-identitet. Döm om min besvikelse – och förvåning” – när jag tvingades konstatera att Klimakteriehäxan redan var upptaget! Antar att jag inte kan hävda min copyright i detta sammanhang, så jag kröp till korset. Men utmanade min namne, så nu tävlar vi. Fast jag inte har en aning om vem hon är, vem vet, det kanske klarnar (det finns en chat-funktion i spelet så jag skulle faktiskt helt enkelt kunna fråga).

Efter bara några dagar som WF-are har alla mina farhågor besannats. Spelet är en tidstjuv utan like. Förr i världen kunde vi visserligen bli sittande in på sena natten över rutmänstret och bokstavsbrickorna. Men när spelet var slut kunde man gå och lägga sig.

Så är det alltså inte längre. Du kan spela dygnet om, du kan ha hur många matcher som helst igång samtidigt. Och du blir sannolikt inte mätt eller uttråkad på mycket, mycket länge.

Fast jag tog risken trots att jag anade faran. Människan gör ju så ibland, trots att hon vet att det straffar sig.

Denna gång får jag bära mitt straff med höjt huvud. Få se nu, har någon lagt något nytt ord så det kan vara min tur?

Copyright Klimakteriehäxan