Citat: Den skrämmande pensionen

”Om man som jag jobbat intensivt i över fyrtio år, då kommer man så småningom, efter över fyrtio år, på varför man ägnat större delen av sin levnad åt att jobba så intensivt. Man har gjort det för att slippa ta itu med livets realiteter. Man har helt enkelt skjutit upp det där itutagandet. Och det är bland annat därför som pensioneringen kan te sig lite skrämmande för en del av oss.”  

-Klokt skrivet av Cecilia Hagen i dagens Expressen - Cecilias sista krönika som fast anställd på tidningen, påstår hon ... men tillåt mig misstänka att hon dyker upp i spalterna igen, pensionär eller ej.

Sent grattis till pigg 50-åring

Hur kunde jag missa hans födelsedag?

Självklart ska goda vänners högtidsdagar uppmärksammas, och han fyllde ju dessutom jämnt – 50!

V har vandrat sida vid sida väldigt länge. Han har glatt mig, han har roat mina barn, han har varit en källa till stor glädje för väldigt många andra också, det vet jag bestämt.

Han måste ha fötts som "illbatting", full av hyss och upptåg – långt ifrån alla med lyckat resultat. Så småningom blev han dessutom filmstjärna, bekant för massor av biobesökare och tv-tittare. 

Den äldsta av hans mammor (ja man kan faktiskt säga att han hade två) var också en person som gått till historien på fenomenala meriter, hans pappa en mycket älskad figur också han. 

Grattis Emil! Jag hoppas att du firades med ett eget magnifikt tabberas i Lönneberga, trots att till exempel jag missade dagen!  

Copyright Klimakteriehäxan
och det var förstås Björn Berg som tecknade Astrid Lindgrens Emil

Äppeltider

Många är de som skrivit vackert om äpplen och äppelblom. Jag tänker på Gustaf Fröding med herrgårdstösen i apeln (Harrgårdstösa i äppelapla), på Vilhelm Moberg med Kristinas från Småland till USA medförda astrakan och på Görel Kristina Näslunds moderna vackra äppelbok.

Det var också det vackra omslaget med äpplen som visade mig vägen till Annie Ernaux' författarskap med boken "Sinnenas tid". Jan Lööfs "Sagan om det röda äpplet" kan jag fortfarande njuta av utan att ha ett barn som alibi. Och i "Majas alfabetssånger" besjungs äpplet av Lena Andersson i träffande ordalag: "Ett äpple hänger i trädets grönska – vad kan man mera önska?"

Visst är det långt kvar till den dag då lyckliga trädgårdsmänniskor får skörda de första frukterna, men redan nu ger aplarna oss fantastisk glädje. Det går fort förstås, från små hårt knutna bruna anlag till rosa sprickfärdiga knoppar som sedan slår ut som små vita vippiga tyllkjolar i mångtusental - för att snabbt, alldeles för snabbt, falla till marken och påminna om att det inte var alls särskilt länge sedan som det vita vi klev på faktiskt var snö.

Att ett äpple om dagen ska hålla doktorn borta, det är vi ju också itutade och det kanske rent av är alldeles sant. I vilket fall som helst äter vi svenskar mer och mer äpplen, och de ska dessutom helst vara svenskodlade. Jordbruksverket har konstaterat, att på de fem senaste åren har antalet äppelträd i Sverige stigit med 30 procent. Vi lever i äppeltider!

Faktum är att en genomsnittssvensk tuggar i sig nästan 10 kilo per år. Det är gott, det är nyttigt, det är vackert. Bara en sak talar emot dem: de där gruvligt irriterande klistermärkena som måste pillas bort från köpeäpplenas ömtåliga hud. Deras existens beror ju på att man i kassan ska kunna ta betalt för rätt sorts frukt – behovet skapades väl när utbudet ökade, sorterna blev bara fler och fler.

Det nyaste svenska äpplet heter Frida. Smakar säkert gott, jag har inte stött på det. Men ge mig ett Åkerö, ett solvarmt Transparante Blanche, ett Oranie eller ett Cox Orange och mina smaklökar börjar dansa eldig tango! Självklart finns många andra favoriter; listan över registrerade sorter omfattar 7500 namn. Men de där på min egen topplista, de växer på svensk mark.
Och alla blommar lika hänförande vackert, oavsett smak!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett vykort om och av kärlek

Det är Mors Dag i dag och för första gången i mitt ganska långa liv har jag ingen att fira. Men jag tittar på en bild, en bild som faktiskt berättar en historia. En historia om min mamma, ja om båda mina föräldrar.

Hon – som hette Dagny – är nyförlovad. Det är mitten på 40-talet, beredskapstider.  Han som så småningom skulle bli min pappa har ledigt och de är på en sommarutflykt. Säkert tog de cyklarna den inte alls långa biten till det lilla tjärnet där de brukade bada trots att vattnet ofta var lite kallt. Den unge mannen, Lars, har med sig sin bälgkamera. Och när fästmön sitter där på hällen tar han en bild.

Lars blev nöjd med fotot. Så nöjd att han sedermera gjorde vykort av det, vykort som han sålde i sin diversehandel och som många, både ortsbor och tillfälliga besökare, köpte. Det var ett annorlunda vykort som andades kärlek och ro, och jag tror att det var exakt det som pappa såg och kände när han knäppte.

En och annan tyckte säkert att den där bilden som vykort betraktat var lite väl udda. Vem var hon? Vad var det för budskap hon passade att bära vidare? Och om man nu ville skicka en bild med ett fruntimmer på som hälsning från semestern i Värmland, fanns det då ingen fräckare eller tuffare? Nej, åtminstone inte i vår affär.

Hur stor upplaga kortet trycktes i vet jag inte, men vi sålde det i många år. Och varje gång jag tog betalt för köpet tänkte jag, att det vi faktiskt saluförde över disk var en liten flisa av alldeles, alldeles äkta kärlek. Som den där bilden var beviset för. 

Några år senare firade vi henne på Mors Dag.

Änka blev hon bara 56 år gammal och levde sedan ensam i nära 40 år. Alltid skulle hon minnas hans sista ord den där januarikvällen:
-Gå försiktigt, tänk på att det är halt!
Kärleksbevis, det också. Tillsammans med några överblivna vykort som låg och drällde i källaren. 

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Förnuftet tar siesta

"När Eurovision /Song Contest/ börjar tar förnuftet en lång siesta. Välkomna, förresten. Det är dags igen. Denna gång i Malmö, tack vare en artist som gärna förväxlar Karlskoga med Karlskrona. "

-Aftonbladets krönikör Markus Larsson är (liksom jag) måttligt intresserad av helgens schlagerevenemang. Fast han skriver om det i alla fall ...

Vita sommarben

Det måste vara fler än jag som minns ett otvetydigt sommartecken från förr: Tanterna hade vita vantar. De var tunna, ofta virkade. Och naturligtvis måste de ha blivit smutsiga på direkten.

Vem hade lanserat denna modenyck? Inte en aning, men man kan ändå gissa att fina damer som shoppade på NK och Sidenhuset hade det. Kanske flickor på film hade vita vantar (säkert av en sort som aldrig blev solkig)? Kanske hade Coco Chanel denna accessoar? Garbo? Audrey Hepburn? Vet inte.

I dag går väl knappast någon med vita sommarvantar, även om det visar sig att de går att köpa. Då kallas stilen för "shabby chic", inte absolut oemotståndligt om du frågar mig. Men det finns en annan modedetalj som numera dyker upp som genom ett trollslag när vädret är soligt och almanackan visar maj.

Då kommer de vita sommarbyxorna fram. Det drällde av dem i dag, en vitbent tant i varje gathörn, vita jeans på bussen, vita capribyxor i glasskön, mjukisbralla i offwhite med resårlinning på parkbänken.
Är det sommar har man vita ben - inte bara när man vågar sig ut barbent ...

Det hade för säkerhets skull också jag. Vem vet, det gäller att passa på - varje sommardag, även den första, KAN ju vara årets sista ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vackraste vårfloden

 Den vackraste vårfloden rinner längs Ringvägen på Södermalm i Stockholm. En flod av tulpaner, lite tilltufsad av vintrarna, lite glesare med åren men fortfarande bedövande vacker. Nyss var här inte ens grönt. En och annan "kvarglömd" hundbajs dök upp, men det kan knappast kallas för ögonfägnad.

Och så händer det! Jag såg de första utslagna i förrgår kväll. På bussen hem i går eftermiddag utbrast en förbluffad medpassagerare:
-Men i morse såg jag högst fem!
Några knoppar finns fortfarande. Tulpaner står lite längre än fruktträdens blommor. Ta en omväg och njut av den vackraste vårfloden!

Copyright Klimakteriehäxan

Intåg i sommarhagen

I dag säjer meteorologerna att det är sommar. På riktigt. Vilket lär bestämmas av att temperaturen inte sjunker under tio plusgrader på hela dygnet.

Jag följer årstidsväxlingen med ett lidelsefullt intresse, det verkar nästan maniskt! Tror aldrig jag längtat så mycket efter vinterns slut någon gång. Men nu är vi alltså äntligen där.
Vilket betyder att det rosa molnet över Kungsträdgården håller på att glesna. Körsbärsblommornas kronblad dalar sakta mot maken och på söndag kommer underverket att vara över.

Men det finns tröst. För i dag har tulpanfloden som rinner längs Ringvägen på Södermalm slagit ut. Hann inte ta någon bild, men i morgon blir det dags: ännu en högtidsstund!
Fast lite sorglustigt är det att så snart Farbror Frost lossat sitt grepp över oss och vi jublar över det - så klagar vi i nästa stund att oj, nu går det väl alldeles för fort ... nu kom värmen för snabbt ... nu kom intåget i sommarhagen innan vi sjungit vårsångerna till slut ...

Föga lönar det sig att protestera. Bara att hänga med. Och försöka hinna med att njuta. Innan det vänder.

Copyright Klimakteriehäxan

Vårens färger - tisdagstema VACKERT

Vårens färger är äntligen här. Evigt moderna, alltid efterlängtade, varje gång lika andlöst vackra.
Jag tänker på vitsippsvitt och körsbärsblomrosa.
Jo, visst vet jag att vitsipporna redan varit synliga ett tag på sina ställen, men inte på platser där jag har varit.
Och Kungsträdgårdens otroliga tak, just.nu i full blomning, har verkligen låtit vänta på sig - två hela veckor jämfört med i fjol.
Vitsippsvitt och körsbärsblomrosa - vad kunde vara vackrare?
Veckans tisdagstema är VACKERT. Mer skönhet att betrakta den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

En ny världsbild

Min mamma är död.
Fyra ord som beskriver en ändrad världsbild. Det finns inget vi hörs i morgon, ingen nästa gång. Bara då, bara det var en gång, bara förr.

Förr. Ja det var då hon lärde mig vikten av böcker, tjusningen med blommor, att uppskatta fåglars sjungande sällskap. Kanske var det också hon som lade grunden till mitt modeintresse genom att ständigt sy och sticka för att jag skulle vara en ”fin” liten flicka.

Nyss diskuterade vi något vi sett i tv, ett motsträvigt korsord, ett frestande recept. Kanske hade jag något att berätta från jobbet? Vad var senaste nytt om barnen, alltså mina ungar? Och hade vi varmt eller kallt, soligt eller regnigt? En väderleksrapport ingick nästan alltid i våra samtal.

Min mamma är död och mina barn har inte längre en mormor.
Jag sitter vid hennes köksbord men stolen mitt emot är tom, fast pennan och glasögonen ligger där. Världsbilden är ändrad.
Och just när hon dog slog vitsipporna – som hon älskade – ut. Dem hade hon velat se ännu en gång.

Copyright Klimakteriehäxan