Skyltsöndag utan nödhjälp

Den som i likhet med mig tillbringat några dygn på Bok & Bibliotek i Göteborg har också stått i kö. Folkmassan som sakta rör sig i gångarna mellan förlag och andra försäljare ser faktiskt ut som en enda lång kö, även om den grenar ut sig i hela mässans rutmönster.

Har man så, mot alla goda intentioner, plockat ihop en pockethög som måste betalas väntar självklart en annan kö, precis som när det är dags för en fika eller en matbit. Bara att rätta in sig i raden och hoppas att det går att hitta en ledig fläck att luta rumpan mot när man äntligen passerat kassaapparaten.

Längst ner på bokmässan finns så den port genom vilken man hittar en tillfällig bankomat inrymd i en robust bil. Kön är, ja ni har kanske rentav redan gissat det?, den är oftast gigantisk. Raden av människor i kön bredvid är också lång. Där står de som inte behöver kontanter, men är i annan akut nöd. Där står nämligen en rad bajamajor.

Att då mötas av skylten TRASIG på samtliga dörrar är ... ja vad kan man säga? Ingen nödhjälp finns att tillgå. Roligt är det inte! Fast kanske lite roligt ändå, i alla fall om man firar Skyltsöndag med Pumita. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Skönhetstips

"Skriv en lista över allt du vill förändra med ditt utseende. Använd listan som inlägg i BH:n. Noppa ögonbrynen och spara stråna – kul att ha kvar. Välj en foundation i samma nyans som din polokrage. Sov i läppglans, du vet aldrig vem som väcker dig. För att undvika rynkor: skratta aldrig mer. Raka benen inifrån och ut. Välj en ögonskugga som matchar den näst sista siffran i ditt postnummer. Fråga din återförsäljare vilket läppstift som innehåller minst kalorier. Tänk på att killar gillar naturliga tjejer. Sminka dig tills det inte syns att du sminkat dig. Om du har celluliter, sluta med det."

-Nanna Johansson, ung mediekomet, bloggar - och kommer i dagarna ut med boken "Hur man botar en feminist".

Tisdagstema LÖV

När tisdagstemat är LÖV är självklart första tanken att rusa ut i naturen och fånga något av den där färgexplosionen som är på gång. Men eftersom många säkert tänkte så kom jag på att leta löv i andra naturmaterial - i min absoluta närhet.

Alltså finns här en brosch som fått formen av ett handsnidat trälöv i höstens färger, ett bokmärkeslöv i näver, ett halsbandslöv i läder, en annan brosch som är ett stiliserat löv och dessutom ett lövbehängt silverhalsband. Det sista gjort av en designer som heter Annika, höstlövet (som var min mammas) är signerat "H.O." och det tror jag står för Harald Olsson ... en händig  farbror i Barndomslandet. Resten är verk av okända designhänder.

Och nog är väl detta bevis för att löv besitter en skönhet som fångar många, i olika tappningar! Jag hade säkert kunnat hitta några broderade exemplar också ...

Så där ja! Nu väntar säkert många vackra och alldeles äkta löv på er om ni klickar här.
Mina löv har en fördel framför de där som är på väg att singla mot marken och sakta inlemmas i kretsloppet: de behöver inte krattas.

Copyright Klimakteriehäxan

Barnmatsvecka

Inte ens en kul skyltning med husgeråd hjälper när kökströttheten slår till. Bilden tagen i maj i år på ett av NK:s inspirerade fönster mot Hamngatan.

Kökströtthet brukar jag kalla det. Det är de där perioderna, av varierande längd, när ingenting i affären lockar, inga ingredienser inspirerar, grytor och spis känns som fiender. Hela den långa raden kokböcker är tom på tips. Till och med micron intar en ovänlig attityd. Alltså vill man inte laga mat.

Men det är ju ändå ett faktum att kroppen kräver ett visst intag av kalorier i form av fett, proteiner, grönt. Runt omkring mig surrar de reglerade näringsintagen:  det är 5-2, GI, tallriksmetodare,  LCHF, i-trim och viktväkteri. Inte heller bland dem finner jag lust, dras inte med (fast jag nog borde).

Vad gör man då i detta akuta tillstånd av kökströtthet? Ja ni har kanske hört talas om något fullständigt förkastligt som kallas halvfabrikat? Vilken dietist som helst kan varna och föreläsa i en mindre evighet: transfetter, sockerhalter, konserveringsmedel, tillsatser.

Visst. Men fort går det, mätt blir man och det kan till och med smaka riktigt hyggligt bra.

Allra fortast går det förstås med hämtmat. Och om både den och halvfabrikaten kan jag bara erkänna: been there, done that. Vilket har lett till en ganska märklig rad middagar här hemma, eftersom kökströttheten inte bara drabbat mig utan också, i minst lika allvarlig grad, Maken.

Alltså har vi ätit kinesisk biffblandning från restaurangen om hörnet och pizza från vår hovleverantör. I egna köket har vi tinat upp, värmt på och tuggat i oss Felix potatisbullar, tortellini, falukorv med vita bönor i tomatsås och pasta med Mamma Scans köttbullar. Och när jag ser tillbaka på den listan inser jag till min milda förskräckelse att vi har haft en riktig barnmatsvecka. Då har vi ändå ett par paradrätter kvar att ta till: fiskpinnar eller -bullar och grillad kyckling.

Det var nästan alltid bråttom att få något på bordet efter dagis, fritids, skola. Då kunde menyn se ut så där. Försvaret, som kan uppfattas som i klenaste laget, är att man inte var lika påläst då som nu; det är trots allt rätt många år sedan. Inte förefaller ungarna ha tagit någon skada heller. De fick ju ofta lite avocado vid sidan av, och det måste ha vägt upp en del av det mindre hälsosamma ...

Dessutom var det faktiskt rätt gott – även i dag! Fast det är klart, man blir lite extra tolerant när man är både kökstrött och hungrig. 

Och i går åt jag råbiff på krogen, en rätt vars traditioner åtminstone i mitt liv sträcker sig ner till 70-talet, så den passade väl också in i en ”barnmatsvecka”!

Copyright Klimakteriehäxan

FLÄRDFULLT i Veckans fönster

Det är lite sent nu, jag vet.
Lite sent för att slänga in ett bidrag till Veckans Fönster.
Och lite sent på säsongen att komma dragandes med nya solglasögon. Men det blir väl fler somrar, får man hoppas, och visst ska man väl våga tro att solen finns kvar?

Dessutom är det så att den som väljer att investera i solglasögon som dessa nog behöver använda dem i rätt många somrar för att få valuta för pengarna. Fast har man råd så ... roliga är de, hur klädsamma låter jag vara osagt. Bågarna är handgjorda i svensk design. Anna-Karin Karlsson heter kvinnan bakom verket. Hon är en glasögonfrälst 36-åring, och modellen ovan skapades för Grace Jones, men då var katten inte fläckig utan svart. Dessa såldes på NK, varuhuset vars skyltfönster jag är förtjust i att plåta men där jag handlar så gott som ingenting ...

Min sena leverans till fotobloggkedjan där du hittar många flärdfulla fönstertittar beror helt enkelt på att jag inte trodde mig ha något passande bidrag. Och så råkade jag se de här, från sommarens början.
Väcktes ditt ha-begär nu? Tyvärr, tror du missat chansen. Fanns såvitt jag förstår bara i ett exemplar och de försvann rätt snabbt ur skyltningen.

Intressant devis dessa glasögon har försetts med: "Shades for the sunny and sunnies for the shady, for people walking their own way in the pursuit of happiness". Man ska gå sin egen väg i jakten på lyckan och då passar just dessa glasögon bra!

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag igen

Vad händer mellan 8 och 14? Är det öppettider? Längden på ett arbetspass? Avstånd mellan två punkter? Portnummer på en gata? Åldersrestriktioner?
Jag har faktiskt inte svaret ... men min blick fångades av skylten som står som en prydnad på hyllan ovanför den öppna spisen i ett högst privat vardagsrum.
Skyltsöndag i dag igen, alltså. Kolla hos Pumita för fler skyltar!

Copyright Klimakteriehäxan

Korsordet – en kul livskamrat

Där ligger det igen, rutmönstret som utmanar mig, min hjärna, min fantasi och min penna. Bara att sätta igång!

Tidningen har, nästan vilken det än är, ett dagligt korsord för sina läsare. Vissa veckotidningar lever på sina korsordssidor. Specialtidningar finns. Varierande svårighetsgrader, från "barn" till "supersvårt".  Och vi löser, oj som vi löser!

Alltihop började i december 1913 i en tidning som hette New York World.  Det dröjde till 1924 innan det första svenska korsordet publicerades, under beteckningen ”ordfläta”, i Göteborgs-Posten. Sedan dess har korsordets segertåg fortsatt över hela världen och inte ser det ut som att dess popularitet är på väg att minska när vi närmar oss 100-årsjubileet.

Med tiden har de där ordpusslen inte bara katalogiserats som roligt tidsfördriv. De har dessutom upphöjts till en företeelse av medicinsk betydelse. Korsordslösaren tränar hjärnan, hjälper sviktande minnesfunktioner på traven och mår alltså i slutändan bättre av sina ansträngningar att klura ut svaren på knepiga nyckelord.

Ändå är det knappast den medicinska aspekten som gjort korsordslösandet så populärt. Visst är det sant att många på ålderns höst greppar pennan för att komma fram till vad som bör plitas in i de tomma rutorna. Men jag känner till exempel ett par, under 25, som ständigt löser korsord tillsammans. På buss och tåg ser man folk i alla åldrar böjda över ett rutmönster som sakta fylls. 

Själv var jag bara barnet när jag prenumererade på tidningen Nötknäpparen som kom ut mellan 1954 och 1972. Intresset kan gå i arv, tror jag, med tanke på att mina föräldrar hela livet gärna löste korsord – med Nordisk Familjebok som pålitligt hjälpmedel. Det handlar helt enkelt om hjärngympa som passar alla åldrar.

Nu kan man också lösa korsord via en app i mobilen eller direkt i datorn, så inte heller den tekniska utvecklingen har lämnat korsordet bakom sig.  

Ibland när man sitter där och undrar hur i hela världen konstruktören tänkt kan man förvisso bli lite irriterad: hur långsökt kan det bli? Allra värst: ett nyckelord är bortglömt eller ett svar blir bevisligen fel. Fast man bör inte bli alltför arg. Jag gav mig en gång på att göra ett eget korsord, och det var sannerligen inte enkelt – resultatet blev därefter.

En extra utmaning kan det vara att ge sig på ett korsord på ett språk som inte är ens eget. När jag bodde i Guatemala brukade jag försöka lösa den dagliga utmaningen i El Grafico eller Prensa Libre. Det gick aldrig särskilt bra. Men en dag var jag tvärsäker på att kunna leverera rätt svar. Nyckeln var ”svensk flod” på fyra bokstäver. Som jag grubblade! Men gick bet.

Rätt lösning publicerades alltid följande dag och det var med spänning som jag letade upp den. Svaret var KLAR. Som i Klarälven alltså. Vilken på spanska heter Rio (flod) Klar.

Så kan det gå.

Nu håller jag mig till svenska korsord, om inte dagligen så i alla fall nästan. Och sällar mig härmed till kören som ber att få gratulera en kul och nyttig livskamrat på 100-årsdagen.

Copyright Klimakteriehäxan

TUNGT som tisdagstema

Nog är den tung alltid, den där planeten som vi lever på. Och nog har den avbildats på många olika sätt. I klassrummet fanns kartorna, de stora på väggen, de mindre i bokform.

Så fanns jordgloberna, en gång väldigt populära som prydnad i hemmet, en prydnad som kunde anses ha bildande egenskaper, om det inte råkade handla om barskåpsvarianten som erbjöd whisky och vodka när man lyfte bort övre halvan. Den uppblåsbara jordglobsbadbollen kunde få minsta unge att känna sig som Atlas, han som bar hela världen på sina axlar. Visst minns vi dessutom de där exemplaren som hade en lampa inuti? Ljuset fick Atlanten att bli ännu blåare, slätterna grönare, bergen brunare, öknarna gulare.

Jag ägde som barn en liten jordglob, i plåt på plastfot. Den sålde jag för en tia på loppis i somras, köparen verkade väldigt nöjd. Kanske är jordgloben på väg mot sin renässans? Kanske inbillar jag mig bara att den blev ute, otrendig, fullständigt omodern? Ja förmodligen har jag fel. Ser att det på nätet finns en alldeles speciell shop som erbjuder 140 olika varianter ... ingen för en tia ...

Jordgloben på bilden gör verkligen klart för betraktaren att Tellus är en tung himlakropp. Inte går den att köpa för en liten guldpeng på loppmarknad heller. Den här är ett konstverk, en del av en originell utomhusutställning som året runt kan beskådas vid Vänge skola i Roma kloster på Gotland. Upphovsmannen heter Anders Thorlin, stenhuggare till professionen. Han har sin verkstad i anslutning till det gamla skolhuset, som inte bara är bostad utan också ett museum över svunna tiders skola.

Thorlins alster är nästan undantagslöst tunga saker. Inte törs jag gissa vad Moder Jord kan väga i hans version, men jag är säker på att det handlar om tillräckligt många kilon för att bilden ska platsa när tisdagstemat denna vecka har temaordet TUNG.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyfiken på konstnären och hans verk? Läs mer och se fler bilder  här!

Tonåringen bor kvar

Det bor fortfarande en tonåring här hemma. Nog trodde jag att de två småttingarna packat och dragit till egna adresser för gott, men titt som tätt börjar jag tvivla.

Spåren efter den där ungdomliga människan är tydliga och går inte att missförstå. Tjejen, eller kan det möjligen vara ynglingen?, slänger saker på golvet, belamrar andra fria ytor med sina lösa tillhörigheter, låter skorna stå framme där de är i vägen, slarvar med att torka i badrummet efter duschen.

Resultatet kan enklast beskrivas som kaos, ett tillstånd som ständigt förvärras. Med start på måndag är läget i princip katastrofalt på lördag morgon.

Hur kan nu detta vara möjligt? Jag kan inte lägga skulden på Sonen, än mindre på Dottern som ju till och med flyttat utomlands.

Det går helt enkelt inte att skylla ifrån sig. Tonåringen bor inom mig, ungdomshormonerna härjar fritt, nu när barnen är utflugna. 

I morgonbrådskan tar jag fram fel långbyxor ur garderoben. Det finns inte tid (tycker jag då) att hänga dem tillbaka. Överdelen jag fiskar fram visar sig inte heller vara den jag trodde. Plaggen gör varandra sällskap, hamnar på (den obäddade) sängen. Rena underkläder ska jag ha. De använda borde genast tas till tvättskåpet, men jag hinner inte, inte just nu. Örhängena ska matcha resten av utstyrseln, och var ställde jag nu skorna jag tänkte ha? Kanske är det dags att byta handväska också?

Så där fortsätter det i den tidiga timmen. Äntligen färdigutrustad bär det av till busshållplatsen och med lite tur hinner jag fram i tid, för att sjunka ner på en stol, blunda en minut och tänka: Det gick! Jag kom iväg, alltså, med kläder på och nödvändiga tillhörigheter under kontroll.

Där hemma ser det dock ut som om f-n själv just varit på besök, framför allt i de utrymmen jag väljer att kalla mina.

Om jag inte skäms? Jo då. Klart jag gör. Vuxna människan! Ska inte hon kunna hålla lite bättre ordning på sina prylar!? Jo då. Klart jag kan. 

Så visst hyser jag ganska liten förståelse för mitt eget uppförande. Men jag har också kommit fram till en förklaring och en ursäkt som jag tycker är plausibel.

Medan barnen bor hemma måste man som förälder alltid vara det goda exemplet. Alltså en ordningsam typ, kanske långt mer än man är innerst inne och av födsel och ohejdad vana. Saken är ju den att det kan vara jobbigt och direkt konfliktskapande att få de där telningarna att inse, att de själva måste bidra till ordningen, att inget tjänstefolk finns som i sagans slott, personer som underdånigt står för servicen och plockandet.

När de så har brett ut sina vingar och flaxat iväg till sitt första andrahandsboende, studentlägenhet eller liknande minskar på något vis strängheten. De där klädesplaggen som hamnade på sängen i morse kan lätt bli nersvepta på golvet när det blivit läggdags. Kvällslektyren kan också hamna på mattan. Och tanken att i förväg lägga fram morgondagens utstyrsel, redo att bara hoppa i, den stannar ofta där, på tankestadiet.

Se där förklaringen. Och nu kommer ursäkten, eller vad den bör kallas: eländet drabbar bara mig, ingen annan. Det är jag som får plocka upp, reda ut, hänga in, lägga bort, torka av. Bara jag. Den tesen var svårare att driva när ungarna var de som ställde till med röran.

Så när helgfriden borde få lägra sig far jag runt som ett skållat troll för att återställa ordningen.

Trots att jag vet att när måndagen är här igen sluts förmodligen cirkeln.

Inte mycket att skryta med, eller hur?

Men ni får gärna kalla mig ungdomlig.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Anade jag någon som efterlyste en bild??? Nääää vet ni vad, det finns gränser!

Skyltsöndag på danska

En olycka händer så lätt, en särskild sorts olyckor oftare än andra när man är liten – som tur är med inte direkt katastrofala följder. Men inte är det väl snällt att sätta upp en stor varningstriangel för en sådan sak? Och ta dit hela räddningstjänsten dessutom?
Skyltsöndag i dag igen, förstås.
Fler skyltar brukar man hitta via Pumita.

Copyright Klimakteriehäxan

CIRKULÄRT i Veckans fönster

Visst är det vackert, det cirkulära takfönstret i riksdagshuset! Visserligen tror jag inte att det släpper in särskilt mycket ljus över våra folkvalda när de knallar fram i korridoren, med kristallkronor i taket och finfåtöljer längs väggarna. Men riksvapnet är i alla fall putsat så att det glänser, lagom till kungens 40-årsjubileum. Och fönstren på sidorna bjuder på ljus från den härliga sensommaren.

Veckans fönster ska vara runt, alltså. Fler cirkulära gluggar av olika sort hittar du via denna länk till Susanne.

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT: Stress i stället för fest

"Det fanns en tid när man bestämde att ses, och så gjorde man det. Så funkar det inte längre. Nu ska det prellas och höras och sista sekunden-messas till förbannelse. Kalla mig Ove, 59 år, men vissa saker var faktiskt bättre förr. Den gamla mobillösa tiden var så fin, för då fanns det festdisciplin.

Minns ni? Någon sade ”alla som vill öla ses på onsdag klockan 19.00 på Glada Gåsen”. Det kunde vara en vecka i förväg, det kunde vara två, men funkade finfint. /.../ Men i takt med att vi fått fler och fler verktyg att vela med (mejl, mobil, Facebookmess, vanliga sms) blir varje försök till träff så tröttsam att man till slut inte orkar ses. /.../

Mobilen är mumma för alla velpellar, kontaktknarkare och folk med social ambivalens – ocharmiga typer som vill hålla allting öppet ifall det dyker upp något roligare. /.../ Så om du inte har en riktigt bra anledning: Håll det inte öppet. Håll dig undan."

-Åsa Erlandson skriver krönika i Aftonbladet (med referens till succéboken "En man som heter Ove") om nya stressmoment i vardagen, orsakade av allas vår aktivitet på sociala medier och i den kära mobilen, den som till och med gått under smeknamnet ”nallen”.

Tisdagstema HANTVERK

Hantverk kan vara så mycket.
Gemensamt för hantverket i dess många former är att det i dag sällan åtnjuter den respekt och kärlek resultatet förtjänar. Nästa generation hyser ingen eller liten förståelse för det fint svarvade, det noggrant broderade, det mödosamt hopsplitsade, det smidigt drejade, det fiffigt formgivna i individuellt utförande.

Jag menar förstås inte alls att vi ska beklaga att dagens giftaslystna tjejer inte tvingas fylla en brudkista med allehanda hushållstextilier, i väntan på en drömprins som kanske aldrig dyker upp. Men när skatterna ur en sådan förvaringsmöbel dyker upp är det svårt för att inte säga omöjligt att inte tjusas av noggrannheten i arbetet, som sannolikt utförts med de mest kärleksfulla fingrar, fingrar som inte nöjt sig med mindre än perfektion.

Så tror jag i alla fall att det är när jag tittar på brudlakanen som min mamma sydde och hade klara till bröllopsdagen den 1 december 1945. De kom nyss fram i ljuset och har nog inte använts särskilt flitigt, utkonkurrerade av moderna mangelfria påslakan utan plats för vare sig hålsöm eller spetsar. Men vilket jobb! Då ser ni ändå inte på bilden (det är svårt att plåta vita broderier på vit lakansväv!) de omgivande blomslingorna. Den upphöjda plattsömmen är jämn, jag frestas att skriva "som om den vore sydd på maskin" men det blir i sammanhanget lite missvisande ...

Ett strålande exempel på skickligt hantverk är detta i alla fall, tycker jag. Och önskar att många många fler skulle visa detta och annat i hantverksbranschen ett större intresse, mer uppskattning. Kika bara in i närmsta Myrorna-butik! Fantastiska hantverksprodukter slumpas bort för inga pengar alls. Men verkar ändå inte bli sålda!
Mer hantverk hittar ni till allmänt beskådande om ni klickar på länken till veckans TISDAGSTEMA.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för senilsnöre

Jag kan höra mig själv sucka: Inte nu igen!!!

Någon i min närhet, en 45-plussare, letar efter sina glasögon. För utan brillor går ingenting att läsa. Åldern tar ut sin rätt och ögonen behöver hjälp för att se åtminstone det finstilta – och faktum är att det inte räcker med rubrikerna i tidningen!

Men det visar sig att det heller inte räcker med att skaffa det där hjälpmedlet. Man måste hålla reda på sina glasögon också. Lättare sagt än gjort, även om bredvidstående betraktare kan tycka att det borde vara världens absolut minsta ilandsproblem.

Själv har jag varit ”glasögonorm” alltsedan man i första klass märkte att jag inte alls kunde tyda vad som stod på svarta tavlan, trots att jag satt hyggligt långt fram i bänkarna. Det betyder att jag från 7 års ålder haft glasögon på näsan varje dag i livet, med några kortare avbrott när jag inbillade mig att jag såg bättre ut (på båda sätten) med kontaktlinser.

Så småningom fick jag gå över till progressiva glas, vilket betydde definitivt farväl till linserna, för de progressiva plastrundlarna kom jag aldrig överens med.

Nästa steg blev konstaterad starr och plastlins i höger öga. Och i våras, när jag äntligen kom iväg till en optiker för att köpa nya glasögon som jag känt att jag verkligen behövde, visade det sig att nu var det dags för reservdel också på vänster sida.

Resultatet är revolutionerande:  jag läser och sitter vid datorn UTAN glasögon. Men behöver dem framför teven, bakom ratten eller ute på stan i största allmänhet.

Om jag bara kan hitta dem, vill säga.

För nu är det jag som letar. Och jag kan höra mig själv sucka: Inte nu IGEN!

Nu har jag investerat i s k senilsnöre, ett sådant som folk brukar ha till sina läsglasögon. Fast i mitt fall är det omvänt. Återstår frågan om det går att vänja sig – snöret trasslar in sig i eventuellt halsband, det fastnar i håret, det är ganska fult i största allmänhet …

En yngre (mycket yngre) arbetskamrat tröstade mig. Hon använder också senilsnöre – till solglasögonen.  Så då har jag kanske ändå inte investerat förgäves i den nya accessoaren. För solglasögon kan ju också springa och gömma sig. Och jag kan höra både mig själv och andra sucka: Inte nu IGEN!

Copyright Klimakteriehäxan

Sista sommardagen?

Det känns som om jag fått en present, en riktigt fin, påkostad och väl uttänkt gåva: ännu en strålande sommarhelg, trots att det står september i almanackan och folk börjat köpa nya täckjackor.
Men jag är långt ifrån ensam om att njuta: svanfamiljen drar majestätiskt förbi ute på Årstaviken och sädesärlorna pickar oberört vidare i gräsmattan. De ser inte ut att ha en tanke på att det egentligen är dags att starta resan till Egypten.

Resor hör förvisso semestrar till. Alltså får man frågan efter avslutad ledighet: vart har du rest? I år kan jag svara att jo då, jag har minsann varit ute och farit: ett dygn i Köpenhamn, ett i Oslo, ett i Falun och dessutom en hel del tid i Värmland.

Fast många av mina (inte så väldigt många) lediga dagar har jag tillbringat hemma. Firar framgångar som balkongbonde – eller vad säger ni om att alla pelargonior står i full blom för andra gången? Kruksalladen sträcker sig mot skyn med nya krispiga blad. Basilikan ser ut som om den tänker blomma, den också. Och min söta krukros, med det romantiska namnet Pink Fairy, slår ut med nya små glädjeämnen trots att plantan varit utsatt för en svår attack av spinn som gjorde den nästan bladlös. Petunian är stor som en buske, Campanulan knallblå, på andra varvet även den.

Allt detta medan solen strålar och vikens vatten bjuder in till dopp efter dopp.
Kanske var det den sista sommardagen idag, av årgång 2013. Tack för den! Tids nog far sädesärlan söderut. För att komma tillbaka, precis som själva sommaren.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag på norska

Jag lovar: jag hade inte den ringaste lust att slå mig ner just där.
Vem i all världen kan ha besvärat sig med att reservera ett av Oslos fulaste hörn?
Ingen överträdde påbudet. Kanske är det så att såväl svenskar som norrmän är så väluppfostrade i största allmänhet att vi alla gör som det står på skylten?

Den enda förklaring jag kan komma på är annars att den partiledare som det går allra sämst för i valet till stortinget i morgon hamnar här, i värsta skamvrån. Det verkar bli en spännande valvaka, alla opinionsundersökningar pekar på ett slut för regeringen Stoltenberg.

Är du åtminstone lite intresserad av den politiska situationen i vårt västra grannland och kanske rent av vill veta lite mer? Då rekommenderar jag den här länken, som tar drygt tolv minuter av ditt liv att se från början till slut. SVT:s Anders Lindqvist vet det mesta om Norge – och hur man berättar det. Kolla!

Skyltsöndag har sin upprinnelse hos Pumita. Skyltar du också? Lägg en länk bland kommentarerna!

Copyright Klimakteriehäxan

SKRÄCKFYLLT i Veckans Fönster

Susanne, som är värdinna för Veckans Fönster, har bestämt att temat denna vecka ska vara SKRÄCKFYLLT. Och själv har hon plåtat en fågelspindel, en ruskig best som känns hotfull trots att ett fönster skiljer den från betraktaren (och kameran). I min kommentar på Susannes blogg skrev jag, att jag hur jag än letar i mina gömmor kommer jag inte att komma i närheten av hennes motiv, så otäckt!

Men har man sett på maken! Trots min väl cementerade araknofobi, spindelskräck alltså, har jag inte kunnat motstå korsspindeln som satt upp sitt nät på ett fönster nära mig. Ja, ni fattar ju att det finns ett fönster där bakom, eller hur? Kan bara säga att jag är väldigt glad att det inte var en fågelspindel.
Klicka på länken ovan så hittar du fler fönster med skräck i – känsliga personer varnas ...

Copyright Klimakteriehäxan

3000

Jag fattar det knappt själv, men när jag klickar på "publicera" den här gången finns det inte mindre än TRE TUSEN poster här på min blogg.
Så många ord, så många bilder, så många timmar ... som jag naturligtvis hade kunnat använda till annat som gjort större nytta för mänskligheten.

Men som jag slog fast redan i december 2004 när jag började med det här så handlar det mest om att jag roar mig för min egen skull. Att det sedan blev en bok också betraktar jag som rena bonusen. På sistone har jag haft mer ont om tid och dessutom inte kommit särskilt bra överens med en ny laptop, så jag har inte varit så flitig.

Fast ingenting tyder på att jag lägger av inom kort. Även om jag, som sagt, naturligtvis kunde använda tiden till annat som kunde göra större nytta för mänskligheten.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokhösten är här

September.
Kvällarna blir mörkare, gäspningarna börjar kanske lite tidigare, bladen går från grönt till rött och gult. TV-hösten bjuder inte alltid på den information eller förströelse man tycker sig behöva.

Dags att ta tag i bokhögen! För visst har väl också du några som väntar, med helt otummade blad, helt oväntade berättelser, helt oanade slut?

Om inte så kan väl jag få passa på att tipsa om några höjdare som förgyllt min sommar!

Kanske är du en av oss som per automatik köper den vecko- eller månadstidning som bjuder på en pocket som sommarläsning. Ett kap och en läsupplevelse var ”Little Bee” (The Other Hand) av Chris Cleave som kom med Femina. Gripande historia i många nyanser, och märkligt nog (nåja) ännu en skildring av Nigeria som passar ihop med det Chimamanda Ngozi Achibie redan skrivit, för en bredare bild av ett land med många problem, både i historien och nutiden. 

Tidningen M skickade med ”Rapsbaggarna” av Karin Brunk Holmqvist, i fjol var det ”Potensgivarna” av samma författare – och det betyder att har du läst den ena behöver du absolut inte läsa den andra, de är otroligt lika och håller faktiskt inte. Detta trots att jag har Amelia Adamos ord på att Brunk H är ”väldigt populär i Skåne”. Vilket fick mig att undra om de flesta prenumeranterna finns i södra Sverige, men så var det rakt inte svarade hon då … "Chick litt för pensionärer" kallas böckerna, litteratur ska de nog inte kallas.

En bästsäljare som jag hört mycket om och följaktligen var väldigt skeptisk till köpte jag trots allt. Och  Fredrik Backlunds ”En man som heter Ove” var en mycket angenäm bekantskap. Historien om Ove är varm, rolig, sorglig, mänsklig – allt på en gång, och i mitt tycke klart bättre än ”Hundraåringen” som den jämförts med (och som jag aldrig iddes läsa till slut).

Om man vill hålla kvar den goda stämningen rekommenderar jag Mary Ann Shaffers bok "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" vilken rent av gav mig lust att göra just en sådan paj, men det har inte blivit av, och lika bra är kanske det.

På sommarens bilresor ser vi alltid till att ha sällskap med en cd-bok. I år blev det Björn Larssons ”Drömmar vid havet” – för andra gången!  Repris körde vi också på ”Kära Agnes” av Håkan Nesser. Morgan Allings ”Kriget är slut” fick milen att gå fortare. Lysande både som text och högläsning, alla tre.

Nästan mot bättre vetande hade jag också en Nora Roberts-roman som heter ”Dödligt villospår” som hörbok. Hade aldrig läst henne innan, men det var riktigt spännande även om man fick vänta onödigt länge på det självklara lyckliga slutet. Vi hann också med "Axel von Fersen" som Herman Lindqvist läser själv, underhållande svensk historia med oändliga amorösa eskapader, om än lite inlindade!

Min egen hög med olästa böcker är som vanligt skrämmande stor. Men motsatsen vore ju jättetrist!

Trevlig bokhöst önskas ni alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Loggbok från semestern

 Det blev ett bilburet alternativ. Två veckors rundresa.

Dag 1

Nu startar vi (kl 16:00). Första paus i Vägsjöfors. Passerar gränsen till Dalarna 19:40. I Mora på tältplats 21:30.

Dag 2

”Revelj” kl 5:10, så kallad enmans-.  Sen rev vi tält, rullade sovsäckar och gjorde oss klara för fortsatt färd, efter tråkig frukost. Kommer i väg på dagens etapp vid niotiden. Siljan följer oss till Orsa. In i Hälsingland 11:20. Mat i Söderhamn. Gränsen till Medelpad passeras 17:20 och vi är snart i Sundsvall.  Natt på vandrarhem i Härnösand.

Dag 3

Stopp vid Sandöbron, men först fick vi punka. Jobbigt. Väldigt tjusigt vid bron över Ångermanälven.

Och så har vi varit uppe på Varvsberget i Örnsköldsvik. Sen doppade jag mig i Östersjön. Det var inte varmt.

Vykortsskrivning i Nordmaling. In i Västerbotten (Umeå) och vandrarhemsnatt i Skellefteå, där vi också var in och tittade i en kyrka.

Nu har vi sett renar. Och mygg.

Dag 4

Nu är vi i Norrbotten. Har fikat vid Kalix älv och sett laxfiske och ”kolkning”.  Bott på hotell i Haparanda. Framme vid Polcirkeln kl 12:50. Den heter Napapiiri på finska, det ska jag komma ihåg!

Dag 5

Samer i Karesuando efter tältnatt och utsikt från Luossavaara i Kiruna. Vi har varit så långt norrut man kan åka på svensk sida gränsen. Fick vända vid skylten "Här slutar allmän väg". Nu ska vi mot söder igen.

Dag 6

Malmberget mitt i Norrlands inland. Här vill jag aldrig bo. Fast en natt på vandrarhem gick väl an. Ser mycket fjällbjörk.

Dag 7

Porjus, Harsprånget, Lappstaden i Arvidsjaur. Vandrarhem igen.  Mer renar. De är fina.

Dag 8

I Jämtland ser vi ett brudpar som gifter sig i Frösö kyrka. Åker upp på Åreskutan. Får tillsägelse av personalen att jag inte får sätta linbanevagnen i gungning, det anses jag tydligen ha gjort.

Kramar snöbollar, mitt i juli!

Sover i Strömsund.

Dag 9

Vålådalen, fjäll. Och natt i fjällstuga. Myggigt. Fast fint ändå.

Dag 10

Nu är vi utomlands: Norge. Ser Atlanten. Köper öl. Får soppa till frukost, köttsoppa.

Framme i Trondheim hittar vi privatrum att bo i, med fantastiska duntäcken, som moln.

Dag 11

Tillbaka i ”hemlandet”, natt i Tännäs.

Tännforsen. Sveriges största vattenfall. Väldigt mycket vatten som kommer väldigt fort.

Dag 12

I Dalarna igen. Kraftverksbygge i Dalälven: Trängslet. Massor med lera. Däcken på maskinerna som används i jobbet är flera meter höga men bygget är inte klart. Natt i Mora. Dalahästar överallt.

Dag 13

Vandrarhem i Stora Tuna. Nära hem från Borlänge. Skönt med egen säng. Klart bättre än att tälta.

Året var 1959 och sommaren var varm. Vi var tre i bilen, mamma, pappa och jag, som fördrev del av tiden i baksätet med att skriva anteckningar, noggrant med klockslag, om hur resan framskred. Handstilen är inte vacker men läslig och när jag nu bläddrar i den gamla anteckningsboken, som jag nyss hittat, och kopierar mina anteckningar, kommer minnena tillbaka. Åtskilliga av de där platserna har jag aldrig återsett. Men jag har heller aldrig mer ätit köttsoppa till frukost eller gått upp, utan särskilt vägande skäl, klockan tio över fem på semestern …

Tror ändå att det var en ganska lyckad resa.
Och i dag tar sommarledigheten anno 2013 slut. Utan loggbok.

Copyright Klimakteriehäxan