Mord och lycka på kinesiska

Det har påpekats för mig, diskret och inte direkt ovänligt, att jag slöat till som bloggare. Färre nya inlägg, kortare texter, glesare på alla sätt och vis. Att peka på att här redan finns en bra bit över 3000 poster duger inte som försvar.

Och det kan nog stämma att jag mattats av i mitt bloggande, det är ju enkelt att konstatera. Men det finns minst en förklaring, möjligen flera. En kan vara att jag onödigt lätt och slött fastnar framför teven, även om inget jag ”måste” se sänds. Fast visst, det finns serier jag inte missar – dansksvenska ”Bron” är en sådan, och norska ”Hjem” känns som ett säkert kort, den också.

Men så är det där med att jag har befunnit mig i Kina, mest i Shanghai.

Nej nej, inte fysiskt, inte många timmars flygning hemifrån, inte på spännande långresa till exotiska mål. Mitt Kina finns mellan mjuka pärmar i en gammal pocketbok som stått oläst i min hylla i åratal. Nu är jag där – och jag är fast.

”En röd hjältinnas död” (Death of a Red Heroine) är faktiskt en deckare, men en riktigt originell sådan. Den poesiskrivande kriminalkommissarien Chen befinner sig ofantligt långt bort, inte bara geografiskt, från (Ed McBains) Steve Carella, Ystad-Wallander eller (Anne Holts) Hanne Wilhelmsen, för att ta några gamla bekanta i högen.

Författaren, Qiu Xiaolong, är född i Shanghai och ger åtminstone mig intryck av att han känner stadens minsta vrår – vilket måste vara helt omöjligt, det bor 14,5 miljon människor där …

Med så många att välja på finns det naturligtvis en och annan mördare. Och det är i jakten på en sådan jag just nu deltar, efter ett enda dödsfall som upptäcks redan i första kapitlet.

Det som bidrar till bokens originalitet är Qiu Xiaolongs miljöskildringar och hans knep att rätt som det är flika in ett par rader av någon kinesisk dikt, vilket fungerar till och med på mig som förhåller mig skeptisk till all poesi som inte signerats Gustaf Fröding eller Ernesto Cardenal.

I jakten på den röda hjältinnans baneman (ja det är väl ändå en man?) får man dessutom gå med och äta på ”hål-i-väggen-restauranter” med menyer jag aldrig mött, långt från den där korvkiosken där våra svenska poliser slänger i sig något på väg till brottsplatsen. Vi ser också på västerländska storögda turister med kinesiska ögon, och rätt som det är dyker arvet från Mao upp och ställer till det. Marknadskrafterna slåss mot Partiets traditioner, det är 90-tal och utveckling pågår. Här finns också ett litet stänk av kärlek och romantik för att göra listan komplett.

Nu visar det sig vid enkelt googlande att Qiu Xiaolong verkligen inte är någon okänd författarförmåga. Han skriver på engelska, bor i USA sedan ett 30-tal år, har sålt över en miljon böcker och finns översatt till tjugo språk. Men för mig alltså en annorlunda och synnerligen angenäm bekantskap. Kan utan vidare tänka mig att läsa fler av hans ”kinesiska” kriminalhistorier.

Och nu, kära besökare och läsare, får det vara färdigbloggat för denna gång. Måste återgå till min bok, för inte så många sidor återstår innan jag får veta vem den skyldige är. Kan det vara Wu – eller är han alldeles för tydligt utpekad sedan länge?
Lycklig är jag över att ha hittat en deckarförfattare som känns så ny och fräsch (fast just den här boken kom ut redan 2000)!

Copyright Klimakteriehäxan