"Trots ungdomskult och skönhetsterror är femtioårsåldern underskattad, i varje fall för kvinnor. Man vet vem man är och vad man kan – och inte kan – och livspusslet ligger där det ligger.
Vid sextio närmar sig bokslutet, den existentiella utvärderingen. Hur var det, hur blev det, vem blev jag? Det är inte längre bara att tuta och köra. En ny laddning har uppstått. Tiden är våldsamt värdefull, hur ska jag använda den? Acceptans för att ha tråkigt är minimal. Tjatiga samtal, tråkiga tillställningar, föreställningar, böcker eller filmer, otrevligt uppträdande, elakhet, snobberi, skryt. Plötsligt har det uppstått en nolltolerans för sådant som åtminstone jag tidigare saktmodigt kunde uthärda av skäl jag inte längre minns."
-Maria Schottenius grubblar över åldrande, andras och såvitt jag kan förstå också sitt eget. Hela texten finns i dagens DN. Visst känner man igen sig?
jag märker av min nolltolerans, väljer mitt sällskap mer omsorgsfullt nu.
SvaraRaderaKloka ord minsann.
SvaraRaderaKulsprutan