Kupén var redan rätt fullsatt, men nya resenärer klev på.
En man i medelåldern knökade in både sig själv och sin
väska, satte sig ner, såg sig om och sa:
-Ni vet väl att dom har skjutit Kennedy?
Nej, det visste vi verkligen inte. Och faktum är att vi nog
inte riktigt trodde på honom. Något hade han väl ändå fått om bakfoten? Inte
kan det gå att skjuta USA:s president, bara så där?
Vi tittade oroligt på varandra. Hade vi fått en mytoman som
medpassagerare? Men varför skulle han hugga till med något så fullständigt
otroligt?
Det var den 22 november 1963. Jag hade spelat en
pingistävling i Gävle, hela vårt flicklag var med på det där tåget. Hur det gick med tävlandet? Har inte en
aning. Men mannen på tåget glömmer jag förstås aldrig. Nyheten han kom med
stämde ju, till hundra procent. Och precis som för ”alla andra” är det där
ögonblicket ett minne för livet.
Händelsen ändrade förmodligen världshistorien, även om vi
aldrig kan veta hur eller hur mycket. I dag finns böcker, filmer och tv-program
i tusental om den där ödesdigra dagen i Dallas och presidentens liv och öde. Stundtals har vi kanske fått veta mer än vi hade önskat, en gloria kanade sakta på sned. För länge hade han en stjärnstatus som inte direkt handlade om politik.
Själv läste jag långt senare, i
vuxen ålder, mamma Rose Kennedys bok ”Tid att minnas” (Times to Remember) och
fick en inblick i ett familjeliv oändligt långt bort från mitt eget. Vid
Kennedys middagsbord pratade man aldrig om småsaker. Politiska frågor skulle
avhandlas, nya kunskaper skulle läggas till gamla, man skulle formulera sig väl.
Så gick det också länge rätt bra för de där barnen. Men bara
en son – John Fitzgerald – blev vald till president. En post som han hade till
i dag för femtio år sedan.
Copyright Klimakteriehäxan
Själv var jag för liten för att minnas just den här dagen för 50 år sedan, jag var nyss fyllda 3, och bodde i Falun!
SvaraRaderaBlir nyfiken på boken du nämnde, värd att läsa?
Susjos - Tja den var rätt intressant som en smygtitt in i en helt annan värld - men nu var det länge sen, vet inte vad jag skulle tycka idag!
SvaraRaderaJag kände inte till det politiska så särskilt som 12-åring, men jag beundrade Jacquelines (hur stavas det?) små hattar och dräkter och tyckte att hon var det piffigaste jag hade sett. Så ville jag se ut när jag blev stor. Det visste jag.
SvaraRaderaNär jag och min lekkamrat kom från knyppelkursen, stod hennes pappa och min och pratade i trappuppgången, de var så allvarliga och pratade om det oerhörda - som jag inte förstod vidden av förrän långt senare. Men ändå ser jag oss som på ett foto där i trappuppgången.
Jag har läst om det där fenomenet att alla vet var de var och vad de gjorde under de där stora ödesdigra ögonblicken som förändrade världen. Som ett kollektivt fast privat minne.
Jag var ju fjorton år då och gick i sjuan. Vi fick reda på det i skolan. Vi bodde då i Björklinge, två mil norr om Uppsala. Jag gick i skola inne i Uppsala och var väldigt rädd innan jag kom hem. Tänk om det blev krig nu innan jag hann hem till min familj. Det här var ju när hotet från öster var rätt stort.
SvaraRaderajag var inte gammal, tio år, men minns att min mormor grät.
SvaraRaderaP.S.
SvaraRaderaTid att minnas av Rose Kennedy har jag i bokhyllan, annars är Vi tolererar inga förlorare : klanen Kennedy av Britt-Marie Mattsson
Bloggblad - vi var många som ville se ut som hon ... trots att förutsättningarna saknades ...
SvaraRaderaCicki - så reagerade nog många.
Hannele - mitt ex av boken verkar vara utrensat, så det blir ingen omläsning!
Jag minns också precis hur och var jag fick reda på mordet - precis som Bloggblad skriver ´ett kollektivt fast privat minne´ av just den dagen för ett halvt sekel sedan. Vi blev nog alla ganska chockade.
SvaraRaderaKulsprutan