En tavla att må dåligt av

Dagen började bra.

Inte nog med att jag hann med bussen, chauffören svarade vänligt när jag hälsade ”gomorron”.

Medpassagerarna såg ganska glada ut. Vakten i entrén på jobbet sa ”välkommen”.

Så långt kändes det alltså fint.

Det håller bara några sekunder till. Sedan möter jag Barnen. Tre sorgliga figurer som kan få all världens elände att störta sig över en. Glädjelösa ungar, barn utan kärlek, förmodligen från en familj med ont om alla sorts resurser. Småttingar i behov av hjälp, som inte fått en kram på evigheter, än mindre en julklapp.

I det längsta har jag trott att skulden varit Lena Cronqvists, eftersom praktiskt taget alla hennes målningar får mig att må dåligt. Men här är hon faktiskt oskyldig, för nu har jag kollat signaturen: konstnären heter Claes Jurander.

Säkert har tavlan köpts in med de bästa avsikter. Livet är inte alltid en dans på rosor, inte ens när man är barn. Och kanske behöver jag och mina kollegor påminnas om det, vad vet jag.

Dock är det snudd på ett arbetsmiljöproblem att se deras olycka vid arbetstidens start, när man har behov av positiv energi och framåtanda. Den av bedrövligheter tyngda trion sitter i slutet av en korridor på väg in i det stora huset.

Som tur är kan man i tjänligt väder ta en omväg och gå utomhus. Då ser man ungarna i bara nån mikrosekund eller hur lång tid det nu kan ta att rusa förbi den där korridorens mynning.

Nu är det förvisso så att tycke och smak är olika i de flesta fall och inte minst när det handlar om konst. Alltså visar det sig att en arbetskamrat som hör min irritation över den här tavlan faktiskt älskar den och känner igen sig själv i den. Han säger att där jag ser vemod och elände ser han tre förundrade 50-tals(?)barn som med fascination tittar på den nya trollerilådan televisionen.

Det hjälper inte mig. Som håller fast vid att den där tavlan får mig att må dåligt, alldeles i onödan. Konstigare än så är det inte med just det här konstverket.

Copyright Klimakteriehäxan