Koira och Donny – vänner att minnas

Jag älskade verkligen Donny. Det var sann kärlek, och som jag uppfattade det var den besvarad.

Den lurviga pälsen, de snälla ögonen, den våta nosen, de mjuka tassarna – allt var älskansvärt. Men i ärlighetens namn ska sägas, att gensvaret på mina känslor kanske i någon mån berodde på godbitarna jag gärna hämtade i kylskåpet. De försvann blixtsnabbt, följda av ännu en svansviftning. 

Donny var naturligtvis en hund, grannens gråa gårdvar som aldrig gav sig ut på olovliga vägar. Mellan våra hus fanns en stig och den hölls nog huvudsakligen öppen av hunden som gjorde ständiga turer, hälsade på varje dag, gärna flera gånger, alltid lika vänligt sinnad. 

På den tiden hette hundar just sådant: Donny, King, Rex, Fido, Karo, Buster, Boy.

Men det har hänt något med namntrenden också i husdjursnischen. I dag träffar jag jyckar som lystrar till Pelle, Sixten, Lisa och Sonja. Kanske plockar man upp namn i släkten, en kär moster eller en mysig farfar får ”leva vidare” i en strävhårig tax (Sara) eller en kungspudel (Ivan). 

Själv drömde jag som barn förstås om en alldeles egen hund. Kanske en Westie (West Highland White Terrier) eller rent av en Sankt Bernhard?! I det senare fallet hade vovven redan döpts i min fantasi: Leopold King Size skulle den heta. Men i dagligt tal gällde Loppan. Och för min inre syn såg jag omvärldens förvåning när jag ropade på Loppan och den jättestora hunden lydigt skulle komma springande.   

Men det allra bästa hundnamnet jag vet är Koira. Det är finska och betyder hund. Koira var en underbar pointer, en ljuvlig hund med stor personlighet och den fyrbenta varelse som stått mig allra närmast. Vi umgicks flitigt trots att hon inte var min. Tyvärr dog hon i en olycka. Ingen jycke har sedan dess kunnat ta hennes plats i mitt hjärta.  

Fast när jag ser hundägare umgås med det som brukar kallas människans bästa vän kan jag känna ett stänk av avund. Och undrar samtidigt om valet av namn säger något om intensiteten i relationen.

Priset tog en kvinna med sin Grand Danois på 76:ans buss en dag. Det var rusningstid, folk trängdes, en och annan blängde på jycken som ockuperade ungefär samma utrymme som tre stående passagerare.

Matte insåg att hunden inte kunde få ligga ner utan åtminstone måste sätta sig upp. Hon böjer sig fram och säger, mycket bestämt:

-Sitt, Barbro!
Hörde jag rätt? Jag blev tvungen att fråga.
Jo, jag satt bredvid den granna Barbro. Jag är fortfarande häpen.

Copyright Klimakteriehäxan