En mammas liv

Nog har jag undrat hur det var då, en gång för länge sedan.

Att visa sig vara en riktig skolbegåvning, utan minsta möjlighet till vidareutbildning, för att ta det från början. Och att sedan, som 17-åring och yngst i en syskonskara på sju, bli gravid. Familjen levde mycket enkelt på ett litet jordbruk och alla var dessutom aktiva inom Missionsförbundet, där sex inte tillhörde favoritämnena, åtminstone inte officiellt.  

Äktenskap var inte att tänka på, barnafadern var ännu yngre och någon riktig kärlek var det knappast heller tal om, snarare ett one-night-stand, även om inte uttrycket var uppfunnet. Och hur villig var hon? Hur medveten om riskerna? Hur ruskigt kan det ha varit att tvingas berätta, erkänna? Vad sa föräldrarna? Bröderna, redan vuxna, och den enda systern? Skammen måste ju hanteras!

Ända sedan det första av de sex skolåren, som utgjorde hela hennes akademiska karriär, kände hon pojken som så småningom blev mannen i hennes liv. Men hur upptäckte de varandra på riktigt? Vad stod det i de där många breven han skrev från tiden som inkallad under kriget? – brev som hon återfann någon gång på 80-talet, många år efter hans död, och då inte lät mig se. Påstod att hon (efter att själv ha läst om varje ord) lagt dem i elden.

Att de till sist gifte sig måste ha varit en stor seger, eftersom den blivande svärmodern avskydde ”oäktingar” och absolut inte ville ha in en sådan i familjen. Hur gick det till när han som blev min pappa äntligen valde att själv bestämma över sitt liv? Hur mycket ilska, bitterhet och fula påhopp handlade det om? Hur stod de ut? Påhoppen fortsatte förvisso, i sådan omfattning att också jag som var tio år yngre än min syster såg och hörde dem.

När ungdom så småningom blev medelålder förändrades hennes värld. Döttrarna klarade sig själva. Ekonomin blev mer stabil. Paret åkte på sin första utlandsresa – bilturen i Norge 1947 oräknad. Vem var det som drev på? Kanske var det hon, som ofta framstod som den som var piggast att prova på nya saker, men det kan också ha varit han som blivit inspirerad av någon i omgivningen. I hela sitt vuxna liv hade han slukat reseskildringar från jordens alla hörn, intresset fanns där.

Den dag han lämnade henne befann jag mig på andra sidan jordklotet. Telefonsamtalet som på kringelikrokiga vägar nådde mig i Santiago de Chile var på sätt och vis ett dubbelt dödsbud: min pappa hade avlidit knall och fall. Men min mammas röst var liksom död också den. Hon var inte ensam i sin chock, min syster fanns där, men hur såg de där första dygnen ut? Och varför var hon så stenhårt bestämd på att aldrig släppa in en ny man i sitt liv, hon var ändå bara 56 när hon blev änka? 

Frågorna staplar upp sig när man tittar bakåt på det man vet om sin mammas liv. Svaren får jag aldrig. Jag försökte någon gång fylla i tomrummen, sonderade lite halvhjärtat, men mycket av det svåra ville hon aldrig prata om, helst inte tänka tillbaka på, som jag uppfattade det. Jag skulle ha frågat, igen och igen. För nog hade hon berättat om sin man, den morfar mina barn aldrig fick träffa och fortfarande vet väldigt lite om. Bara jag hade uppmanat ungarna att fråga, hur kunde jag INTE göra det medan tid fanns?

I dag är det Mors dag. Till dig som fortfarande har en mamma i livet, någon att fråga, vill jag rikta en allvarligt menad uppmaning: fråga nu! I morgon kan det vara för sent.
Du kan kanske få svar, viktiga svar.

Kärleksört utanför min mammas veranda. En härdig växt, omtyckt och omhuldad. Lite som kärleken själv med andra ord.

Copyright Klimakteriehäxan