Fredag morgon. Klockan är kvart
över sju, jag springer till bussen som ska gå sexton minuter över. Det
duggregnar, är mörkt, snålblåsten rycker i halsduken, vänder helt på det som
nyss i alla fall var antydan till frisyr. Hinner fram.
Passagerarna blir fler. Mitt emot
mig en man som desperat kniper ihop ögonen, men han kan omöjligt sova på
riktigt – hakan åker inte ner mot bröstet, huvudet dunkar inte i glasrutan
heller. Längre bak en kvinna som utan minsta tvivel sover. Undrar om
hon vaknar när hon bör gå av? De som inte försöker förlänga dygnsvilan pysslar
med sina mobiler. Ett par böcker syns också. Ett barn på väg till dagis gnäller
kort men tystnar fort och försvinner ner i sin vagn.
En dam har stor dunjacka, mössa,
vantar och tjock sjal. Bredvid henne en ung tjej i tajt och tunn skinnjacka,
matchat med enorma tumvantar. En kvinna har päls och jag hinner undra vad hon
ska ta på sig när det blir kallt på riktigt. Någon läser tidning. Andra gäspar
högt. Det är faktiskt det enda som hörs bortsett från motorljudet och den
monotona rösten som ropar ut hållplatserna.
Den där tystnaden är speciell.
Skön, i alla fall för den som i likhet med så många andra gärna hade stannat
kvar i sängen en stund till. Men arbetsdagen kräver sitt, inte bara närvaro i
vaket tillstånd utan också att ett och annat blir uträttat, synligt,
producerat, noterbart.
Alltså är gänget som tar bussen
hem på sena eftermiddagen rimligen också en samling trötta människor. Det är
bara det att det märks inte. Nu surrar det i luften av förväntan, nu är det ”after
work” och fredagsmys och fest och kul och krogen och parmiddag och bio med popcorn och sen en
öl. Folk skrattar, pratar med varandra, verkar använda mobilen mest att
gestikulera med. Tidning läser ingen.
Copyright Klimakteriehäxan
Instämmer: Äntligen fredag!
SvaraRaderaDet fanns en tid när jag på jobbet på måndag ropade glatt: Äntligen måndag!
SvaraRaderaDu slipper båda sortens bussresor hem/jobb/hem snart om jag antar rätt.....
SvaraRaderaLenas syster