Veckans fönster – på riktigt och tyvärr

Det här är Veckans fönster – på riktigt, så att säga. Men tyvärr är det trasiga fönster, väldigt trasiga.
I hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan mitt i allra centralaste Stockholm hände det alltså nyligen att inte mindre än fjorton (14! om jag nu räknat rätt) stora fönsterrutor systematiskt krossats.

Förstörelse är vad det handlar om, inte rån- eller inbrottsförsök. Hur jag kan veta det? Jo, de flesta fönstren har ingen direkt öppning till affärerna där innanför. Och sportkläder lockar för övrigt inte rånare. En butik som tydligt drabbats är Gudrun Sjödén, men jag har svårt att se en endaste Sjödén-frälst kulturtant ta till våld nattetid för att komma över senaste blommönstret eller de där gladrandiga strumporna.

Eftersom jag har min busshållplats mitt emot det där gathörnet har jag med sorgsna ögon tittat på eländet i flera dagar, och när det visade sig att bussen var försenad igen (ja den är ofta det) gick jag över gatan och in hos Sjödén och frågade, inte om priset på senaste manchesterplagget utan om just det krossade fönstret.

Då fick jag också veta något om jag uppfattar som snudd på unikt. Förövarna greps!!!
Det handlade tydligen om fyra unga killar som hittat ett nytt sätt att roa sig. Och att de åkte dit berodde nog på att de gav sig på den moderna sortens fönster, tjocka och svårkrossade. Vilket förmodligen krävde både muskelstyrka, tid och vapen av tyngre sort.

Vad busarna rimligen också kommer att bli varse är att det inte är några billiga glasrutor de gett sig på. Någon hade en kvalificerad gissning att en enda ruta av den här typen kan kosta uppåt 50000 kronor. Vilket multiplicerat med 14 blir rätt mycket pengar, även om man delar det på fyra – det kan handla om en skuld som lägger sig som ett tungt lock över ekonomin resten av livet.

Nästa tanke som infinner sig är ju hur mycket bättre de där pengarna hade kunnat användas, ett argument som förmodligen aldrig bitit på någon som bestämt sig för att lämna sina spår i form av krossat glas, nedkluddade väggar, bortrivna skyltar, sabbade bildäck eller sönderplockade cyklar. Inga "allvarliga" brott. Men hur tänker folk? Hur tänker man före dådet, hur tänker man medan det utförs? Och framför allt: hur tänker man efteråt?

Jag skulle verkligen uppskatta att få svaret på dessa frågor. Vilket jag väl aldrig kommer att få. Men sorgligt, det är vad det är. För alla inblandade.

Copyright Klimakteriehäxan