Med pennan som vapen

Man kan inte undgå att bli imponerad av bredden på demonstrationerna och stödet för tryck- och yttrandefriheten i dag.
"Je suis Charlie" är stridsropet, med penna i hand. Det otäcka terrordådet mot den franska veckotidningen Charlie Hebdo har fått människor att reagera överallt.

Jag kom aldrig i väg till Sergels torg trots att jag hade tänkt det och det skäms jag lite för. Fastnade i julpyntet som skulle bort och en del andra triviala saker som faktiskt inte är ett skvatt viktiga, i jämförelse. Men nu blev det som det blev, och jag har följt en stor del av manifestationerna genom tv:s direktsändning.

Intressant att just pennan är vapnet som åberopas för andra gången på relativt kort tid när det gäller att ta upp kampen mot missförhållanden. Malala Yousafzai, som fick halva Nobels fredspris i år, har i varje framträdande hon gjort tryckt på att det är med pennan vi kan åstadkomma skillnad – hennes strävan handlar om flickors skolgång och rätt till utbildning, på sätt och vis också en fråga om yttrandefrihet.

Med julsakerna är det samma sak varje gång: kul att plocka fram dem, mycket mindre skoj att packa ihop dem och få in dem i lådor och kartonger i någorlunda god ordning.
Dock gjorde jag halt när jag kom till granen. Den är så fin att den får stå en vecka till, trots att det är Knut på tisdag. Om ni nu orkar bry er om något så oviktigt.

Copyright Klimakteriehäxan