En smak av Paris

Paris – vårens stad, drömmarnas stad, modets stad, romantikens stad ...
Oj så lång tid som gått sedan jag var där senast! Oj så gärna jag vill tillbaka!

Mitt första möte med Paris satte spår för livet. Köpte en bussbiljett (det kostade 175 kronor tur och retur), fick tips om ett billigt hotell, drog iväg utan sällskap.
I Bryssel stannade bussen. Chauffören meddelade att han nu skulle köra någon annanstans, och de som eventuellt tänkt sig till den franska huvudstaden kunde lämpligen ta tåget.

Bara att traska iväg, ta fram plånboken och köpa en biljett till. Tåget slamrade in på Gare du Nord runt midnatt. Mitt hotell låg på Rue Dupin, på Seines vänstra strand. Märkligt nog hade jag rätt bra kläm på kartan, tack vare en nitisk franskalärarinna som ägnat åtskilliga lektioner åt Place
d´Etoile, Tuilerie-trädgården och andra viktiga företeelser.

En taxi bromsade in, jag gav föraren adressen. Tittade spänt på taxametern. Knackade honom snart på axeln och sa att jag måste gå av. Mina pengar räckte inte längre. Detta var förstås långt innan kontokortens tid, och den där tågbiljetten hade ställt till det.

Alltså stod jag mitt i en främmande storstad i mörka natten. Högg tag i väskan, började gå, kom fram. Naturligtvis var dörren till hotellet låst. Lyckades väcka Madame La Proprietère som ilsket fnysande försåg mig med en nyckel och pekade på en ranglig trappa.

Rummet var fult, sängen hård, kudden (det skulle jag så småningom lära mig) en typisk fransk historia: en hård korv som inte var trevlig att luta huvudet mot. Dörren skev, nyckeln egentligen utan funktion. Toaletten i korridoren en mardröm. Dusch obefintlig, men ett handfat fanns att tillgå. Jag var inte ensam på rummet, något förflyttade sig på väggarna. Men kostar det nästan inget får man hacka i sig ... jag gjorde det.

Det blev en fantastisk vecka. Jag gick och gick, slet ut ett par skor. Blev bekant med ett ungt svenskt par som jag guidade bland sevärdheterna, tack vare den där lärarinnan. Åt löksoppa i Hallarna, strövade mellan bouquinisterna på kajerna, imponerades av Notre Dame, tittade längtansfullt i modehusens skyltfönster.

Att shoppa var egentligen inte att tänka på, men en liten handväska blev det i alla fall. Jag har den kvar än, nästan femtio år senare. Presenter jag tänkt ha med mig hem då? Ost. Som var billigt! Sedan var mina resurser uttömda.
På bussresan hem blev jag bjuden på en macka av en snäll medpassagerare.

Väl framme på slutstationen (Norrmalmstorg) hade morgonens busstrafik inte kommit igång. Jag satte mig på min väska, som stank av de franska ostarna, och tänkte vänta. En kille i min egen ålder hade samma problem.
-Jag bjuder på taxi, sa han chevalereskt, jag ger chauffören min klocka som säkerhet.
Man kunde det på den tiden! Det var alltså innan klockor, med "äkta" utseende, från Kina fanns för 30 kronor eller mindre.
Hem kom jag.

Visst har jag varit i Paris ytterligare några gånger, men ni vet hur det är: kärlek vid första ögonkastet är speciell. Och vissa platser är mer härliga än andra att återvända till. Alltså måste jag försöka ta mig dit snart igen!

Med denna bakgrund förstår ni ju direkt att jag, som är en erkänd burkslav, blev tvungen att köpa den med Eiffeltorn försedda kakburken som Ica erbjuder för 49:90. Kakorna är goda, kan jag meddela, och tar en till medan jag i fantasin blir den där raska unga damen på bilden, med hatt, hund och kassar försedd, på vandring i drömmarnas stad. Fast de där klackarna, de avråder jag varje Paris-resenär att ens tänka på att ta med sig dit.

Copyright Klimakteriehäxan