Det pågår ett krig runt omkring oss. Det har pågått länge.
Utsikterna till att det ska ta slut är i det närmaste obefintliga.
Förhandlingar har visat sig helt lönlösa, eftersom parterna visar mycket litet
eller inget intresse av att kompromissa. Båda anser sig – som så ofta är fallet
i konflikter – ha rätt och därför vara den som ska avgå med segern. Man
kapitulationen uteblir alltså.
Jag talar om kuddkriget. Vid fronten står vi, kvinnor som
älskar kuddar på den ena sidan, och män som anser att kuddar är ett idiotiskt
påfund på den andra.
Den utlösande faktorn är köpet av soffa. Möbeln provsitts,
fotograferas, läggs in i bild i egna hemmiljön i datorn för att kolla att den
passar. Beslut tas. Och så långt är parterna överens. Men det är när den där
soffan kommit hem på riktigt som allt börjar.
Hon ser en stor sak som kan vara enfärgad eller mönstrad,
oavsett vilket känner hon att möbeln (och hemmet i sin helhet) skulle må bra av
någon färgklick som bryter av. Den vita, gråa eller svarta soffan kan samsas
med alla möjliga kulörer och mönster, den randiga, rutiga eller blommiga
ställer lite större krav på kuddvalet. Han ser absolut inget behov av
soff-accessoarer.
Men hem kommer de, kuddarna. Blommiga, broderade, randiga, någon
medför en rad paljetter, en annan ett strikt grafiskt mönster, färgerna är
ton-i-ton eller snyggt kontrasterande. Alla är mjuka och vackra, om än i lite
olika storlekar. Nästan alla passar i den där soffan. De som händelsevis blir
över placeras med fördel i största fåtöljen eller möjligen på sängen.
Så ligger de där, som bostadens smycken. Allt är frid och
fröjd. Tills han sätter sig ner i den där soffan. På något vis verkar karlen ha
blivit blind. Han sätter tungt baken rakt ner,
hamnar snett, knölar ihop kudden eller kuddarna, muttrar, borrar ner rumpan i
stoppningen med bestämda rörelser, ett kuddhörn som förtvivlat försöker
undkomma mordförsöket spretar ut mellan hans ben på ett inte helt smickrande sätt.
Ibland låtsas mannen inte om problemet utan sitter kvar på det knöliga. Ibland reser han sig
halvt upp, tar kudden och kastar den på golvet.
Under denna process kvider kuddarnas beskyddarinna – inombords
och tyst, om mannen är en gäst, klart hörbart om det handlar om den som varit
med om soffköpet, som allt började med.
-Varför ska det ligga en massa fåniga kuddar där man ska
sitta?
Ungefär så brukar det låta.
Att få till ett svar som
motparten, fienden i kuddkriget, kan acceptera är så gott som ogörligt.
-Ja men tänk på NN som är här ibland, hon är så kort och
behöver extra stöd i ryggen!
-Hon är ju inte här NU!
-Fast lite snyggt är det väl ändå, titta på den där i blått
till exempel?
-Jag ska ju sitta i soffan, inte titta på den!
Och så vidare. Anfall och försvar. Nya attacker, ibland i
bakhåll.
Visst, somliga män är långa och ståtliga och kan tänkas
behöva varje millimeter av soffans sittdjup för att få plats för hela sin
bakdel. Men varför det i så fall måste regleras under dessa krigsliknande former är i alla fall en gåta.
Vi tillhör ju ändå ett fredsälskande folk, eller hur?
Fast inte när det gäller kuddkriget, från vilket du här och
nu fått en rykande färsk frontrapport.
Ingen fred i sikte!
Ingen fred i sikte!
Hos oss är det nog i så fall tvärtom. Jag inser inte vitsen med kuddar överallt. De är ju bara i vägen! Så alla kvinnor älskar INTE kuddar. Jag har dock fått falla till föga och köpa kuddar till våra fåtöljer eftersom de faktiskt fyllde en funktion där. Men jag var tvungen att övertygas.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSnyggt! Jag försöker behärska mej... utom när jag hittar snygga med påfåglar, jag har dem mest för att kunna läsa böcker ergonomiskt och bekvämt ♥
SvaraRaderaAsta - det är väl tur ändå att vi inte alla är precis lika ... men jag känner MÅNGA tjejer som ligger vid denna front! :-D
SvaraRaderaDet är med soffkuddar som med hundvalpar - det går inte att ha för många :)))
SvaraRaderaKulsprutan från sydfronten
Dom på ditt foto är ursnygga!
Men var i glödheta h-e ska man sitta då?
SvaraRaderaKäre Gustavsson: i det glödheta h-t bör man sätta sig på något kallt.
SvaraRaderaHaha! Underbart skrivet och beskrivet. Jag är säker på att vi är många som känner igen oss.
SvaraRaderaKuddhatande män har jag inte träffat, däremot har jag lagt märke till att många karlar, knölar ihop dem och trycker in dem bakom rygg och huvud.
SvaraRaderaFast hemtjänsten var ännu värre, de plockade ut de ömtåligaste antika kuddarna för att palla upp patienten (innan jag avlägsnade allt ömtåligt inom synhåll).
Margaretha
som både barn-
och karlsäkrar
hemmet, innan
gästerna kommer