New York - ett återseende - dag 1

Förr i världen hade jag ofta ärenden till New York. Det började med besök hos släkten. Sedan hos kompisar. Och lite semester. En period jobbade jag i Centralamerika, men hade min chef på Manhattan. Alltså åkte jag dit. Kände mig riktigt hemma, trivdes, trots kriminalitet, trängsel och ett evigt dividerande kring dricksen när man gick på krogen ...

Nu har jag äntligen varit där igen. Fast det har gått ungefär 25 år sedan sist. Dividerandet kring dricksen kvarstår. Allt annat, nästan, kändes förändrat.
Femte avenyn, förr en ljuvlig gata, som en enda lång teaterscen, hade tappat rätt mycket av sin tjusighet. Främst berodde det kanske på alla renoveringar och byggen som pågår. Till min häpnad hade St Patricks Cathedral blivit vit (den har alltid varit svart innan).

Nya skyskrapor hade stigit mot himlen, gamla hade bytt namn. Mitt bokparadis Barnes & Noble hade förlorat all sin charm. I dag är det en butik, visserligen stor men inte enorm, som säljer böcker, jodå, men också en massa kort och presenter och prylar, som tvingat litteraturen att maka på sig. Näthandeln skördar sina offer!

En annan sak som var slående var antalet amerikanska flaggor. The Star Spangled Banner hänger numera nästan överallt. Det gjorde den inte förr, men efter 11 september 2001 har bland annat den effekten uppstått, verkar det som.

Förra gången jag besökte NY stod tvillingtornen där så ståtliga på Manhattans södra del. De var så höga att när man stod vid fönstren på besöksvåningen, med den enorma utsikten, kändes det som om väggen buktade in under fötterna.

Minnesmärket efter gamla World Trade Center är två mäktiga kvadratiska bassänger i vilket vattnet alltid rinner, och försvinner, ner i ett hål i mitten. Runt bassängen har namnen på alla de omkomna huggits in i svart marmor. Besökarna är många: turister, som jag, och anhöriga. Det går att fästa en blomma vid ett namn man vill hedra om man anstränger sig lite ...
Och i stället för de två tornen finns nu ett: One World Trade Center (bilden överst).

När jag går bland de enorma husen kommer jag på mig själv med att spana efter flygplan på farlig rutt. Det är lätt att inse att man inte skulle hinna undan om det ofattbara skulle hända igen.
Vinden drar kall runt ryggen trots att solen värmer.

Många i räddningstjänsten omkom. De har fått en egen minnestavla.

Copyright Klimakteriehäxan