Våt vår

Rachel Carson skrev "Tyst vår", en omskakande läsupplevelse på sin tid. Jag kan nog inte räkna med att detta epos under rubriken "Våt vår" ska få lika stor uppmärksamhet, men det kan inte hjälpas ...

För ingen tänker väl ens försöka säga emot mig om jag påstår att vi haft en lång, kylig och blöt tid när man hoppats på sol, ljumma vindar och bara enstaka nattliga skurar för att hålla den späda grönskan daggfräsch. Regnet har strömmat, kastbyarna skakat om både träd, buskar och människor. Gångtrafikanter har fått oönskade duschar när bussar och bilar plöjt sig fram genom hittills inte kända och kartlagda insjöar, företrädesvis i gathörn där stora stråk korsar varandra.

Det finns dock ett "hjälpmedel" att ta till när regnet vräker ner. Paraply. Själva ordet är franskt, parapluie, och betyder just "mot regn". Nu för tiden förekommer paraplyer i oräkneliga storlekar och modeller: från golfstort till minsta barnvariant, hopfällbara, extralätta, med tjusiga kryckor, bambustativ, handtag i form av djurhuvuden, paljettbeströdda, ryschkantade, eller genomskinliga för undvikande av trottoarkrockar ... hur många variationer som helst!

Så långt är det gott och väl. Ändå är det lätt hänt: när det börjar stänka har du inget paraply att ta till, varken stort eller litet. Alltså ser du dig om och chansen att du hittar en butik som saluför paraplyer är god. Du väljer ett av de billigaste och saken är ordnad för stunden.
Väl hemma trycker du in det bland dina andra paraplyer, de som du förmodligen köpt under liknande förhållanden. De är med andra ord rätt många.

Sedan har vi de där dagarna då regnet står som spön i backen när det är dags att ta sig till jobbet. Du muttrar surt, tar ditt paraply och trotsar vädrets makter. Som under dagen ändrar sig och blir på soligt humör. Risken att du då går ifrån ditt paraply är plötsligt enorm. Du lämnar det där ytterkläderna hänger, i t-banan, på bussen, i matvarubutikens kassa. Borta! Jag har själv glömt flera, ibland utan att ha minsta aning om var. Och endast undantagsvis kan man räkna med att få sin ägodel tillbaka.

Jag vet, för jag har försökt. Första gången, som den sanna optimist jag är, letade jag efter mitt borttappade paraply i Paris. Hittegodspersonalen ryckte vältaligt på axlarna och avfärdade mig, som ändå var nöjd över att ha lyckats formulera en efterlysning på franska. Hos Stor-Stockholms Lokaltrafik finns det så mycket uppsamlade paraplyer att det skulle räcka till hela publiken på fotbollsderby i hällregn mellan Hammarby och Djurgården. Men det jag glömde kvar hängande på bussen var för vackert blommigt och behölls säkerligen av upphittaren.

Det är också genom glömska som paraplybeståndet här hemma har växt. Vem kom hit med ett jättefult gult och lite fläckigt exemplar som funnits här i flera år nu? Hur hamnade reklamprodukten från Statoil i vår hall?

Men visst, alla har vi hört talesättet att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Och behovet av paraply kan självklart minska med vattenavstötande ytterplagg, särskilt om det är försett med kapuschong. Vilket Wikipedia tar fasta på, i en ur min synvinkel sett ovanligt humoristisk formulering när företeelsen paraply ska förklaras:
"Vid regnväder kan ett paraply vara både ett alternativ och komplement till regnkläder. Särskilt vid utomhusaktiviteter kan regnkläder vara att föredra." 

Säg emot det den som kan. För vem vill ha regnkläder och/eller paraply inomhus? Inte jag i alla fall. Det är ju där ute den våta våren är mest påträngande.
Rachel Carson hade kanske kunnat klarlägga hur miljöförstöringen påverkat vädret och paraplybehovet ... i tysthet, liksom ...

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Rachel Carson (1907-1964) var biolog och hennes bok "Tyst vår" kom ut 1962. Carson blev en frontfigur i miljörörelsen och varnade bland annat för användningen av bekämpningsmedel i naturen. På sikt skulle det kunna leda till alla fåglars död – eftersom små insekter skulle utrotas – och därmed skulle det inte bli något sprudlande vårkvitter i träden.