Frågar du ofta omgivningen – eller bara rakt ut i tomma intet – var något du inte hittar möjligen synts till senast?
Letar du ständigt efter mobilen? Har nycklarna försvunnit? Och glasögonen, satt de inte på näsan alldeles nyss? Du har naturligtvis lagt det du saknar på ett bra ställe, men VAR? det är den eviga frågan.
Det påstås att det där ändlösa sökandet har med åldern att göra. Fast jag vet inte riktigt om jag tror på det rakt av. Tycker att jag har letat efter tillfälligt eller för evigt förlorade tillhörigheter i ganska många år. Har dessutom sett det bland folk som har riktigt långt kvar till 50-årsdagen.
 |
| Ofta eftersökta ... |
Sedan har väl de flesta precis som jag känt den iskalla järnhanden krama om hjärtat när upptäckten görs: plånboken är borta. Och med den leg, körkort, betalningsmedel av olika sorter. Ibland dyker den upp igen, ibland efter egen framgångsrik skattjakt, ibland tack vare underbart ärliga medmänniskor. Ibland är den förlorad för evigt, snodd av en fingerfärdig och inte ett dugg ärlig människa. Jag vet vilket av borttappningsalternativen jag föredrar!
Paraply är också en tillhörighet som har en viss tendens att försvinna. Om regnet öser ner upptäcks det snabbt att den inte är med, men eftersom väder tenderar att växla (och växla ganska snabbt) kan du gå in under tak medan det hällregnar, för att sedan komma ut igen i strålande sol. Då blir den där paraplyn väldigt lätt bortglömd, eftersom behovet inte längre existerar.
Har du hatt? Solhatt, kanske? En tjusig historia med vida brätten och band runt kullen, perfekt för en dag vid kanten av Medelhavet? Tyvärr passar den dåligt i resväskan. Alltså knallar du in på närmsta flygplats med hatten på huvudet. Chansen att du kliver av ditt plan på det efterlängtade resmålet medan den där huvudbonaden ligger kvar på bagagehyllan är enorm. Här talar jag också av erfarenhet!
Summan av kardemumman är att frasen "lite svinn får man räkna med" ständigt belyses av nya exempel i det dagliga livet.
Men det finns en sak som jag aldrig tappar.
Aptiten.
Bara en kortare, tidsbegränsad frånvaro skulle åtminstone inte jag klaga på.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, jag dräller inte, har stenkoll på mina ägodelar. Trots ett slarvigt förvirrat intryck, så vet jag var jag har mina prylar. Glömmer jag ett paraply eller handskar, springer jag omedelbart tillbaka och hämtar dem (även i mitt hem som kan för en utomstående likna kaos, hittar jag mina saker, kvitton, även böcker.
SvaraRaderaJag har en inbyggd "filmkamera" i huvudet, som jag kan spela tillbaka vid behov...
P.S.
SvaraRaderaAptiten har jag också kvar :)
Jag önskar att jag hade fotografiskt minne, som Hannele. Nu är det i och för sig inte jag, som förlägger saker. Det är min man ... för det mesta. Men jag är också duktig på att glömma rutiner. För rutiner måste jag ha - annars hittar jag aldrig något. Men slarvig är jag inte ... bara glömsk ... Om man summerar allt letande kommer man säkert upp i flera veckor, kanske månader.
SvaraRaderaTack och lov har jag alltid varit tankspridd och ingen blir orolig för begynnande demens när jag glömmer, förlägger och tappar bort tillhörigheterna (mest glasögon, handväska, kamera, mobil och nycklar). När jag börjar mumla något om att jag undrar var jag lagt... hojtar ungarna i kör: "De ligger på byrån i hallen!" Eller något åt det hållet.
SvaraRaderaJag försökte en gång med ett sånt där snöre som man kan ha på glasögonen och hänga runt halsen när man inte använder dem. När jag var upp på vinden en vända och rotade i några lådor hängde de i vägen och jag tog av dem och hängde dem på en spik i stället. Sju år senare hittade jag dem, men då hade jag liksom växt ur dem.