När månen är blå

Det är en klok regel som vi nog syndar mot lite till mans: man bör inte använda sig av ord man inte själv förstår.
Jag vet att jag sagt "once in a blue moon" när jag pratat engelska. Har väl tyckt att det låtit bra, som om det där främmande språket åtminstone nästan är mitt. Inte förrän i dag har jag fattat vad uttrycket betyder!

Trodde nog bara att det betydde att det där som skulle hända "once in a blue moon" var så osannolikt att det faktiskt aldrig skulle inträffa. Men så är det alltså inte.
Uttrycket med den blåa månen syftar på ett enkelt faktum: grundregeln är att vi har fullmåne en gång varje månad. Vissa år blir det ändå en trettonde fullmåne och det är den som kallas blå, fast färgen är den gamla vanliga.

I dag är det alltså dags. När skymningen faller ser vi månen, såvitt inte molnen än en gång hopat sig över våra huvuden. Och då är den, i teorin om än inte i praktiken, blå. Samtidigt är jag påmind om det olämpliga i att svänga sig med ord och uttryck man inte själv begriper.
En sak är säker: det där tjocka molntäcket med allt regnet i, det händer verkligen inte bara "once in a blue moon". Inte i år i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Du borde skämmas, Klara Gulla!

Hur kunde hon?
Varför fanns ingen i närheten som kunde tala henne till rätta?
Hade hon inga egna känslor i kroppen?

Klara Fina Gulleborg Jansdotter var bara arton år när hon, med föräldrarnas medgivande, lämnade barndomshemmet och for till stan för att tjäna ihop pengar till familjens boende. Pengarna kom, på utsatt tid, men flickan kom inte. Inte ens ett personligt meddelande hade hon skickat med.

Foto SVT

Det tog femton år innan hon återvände. Då var det för sent. Och inte en enda gång på alla dessa långa år hörde hon av sig till mamma och pappa: inte ett vykort, inte ett brev, inte en hälsning.
Hur kunde hon? Hade hon inte ens vett att skämmas?

Nej, det verkar inte så. Och jag känner hur otroligt illa jag tycker om henne. Inte för att hon möjligen ägnade sig åt arbete som inte var att betrakta som alldeles hedervärt. Men det är faktiskt avskyvärt att inte ge sina föräldrar en gnutta kärlek tillbaka, efter alla deras uppoffringar, allt de gjort för henne.

Klara Gullas nonchalans eller grymhet driver fadern in i galenskapen medan modern bara hjälplöst kan se på. Och då tycker jag ännu sämre om flickan från Skrolycka som uppför sig så ofantligt uselt.
Att hon sedan tycks få förlåtelse till sist tycker jag inte alls är rättvist: hon bör skämmas och ångra sig livet ut, om ni frågar mig. Man gör bara inte så!

Ni har fattat att jag återstiftat bekantskapen med Selma Lagerlöfs mästerliga roman "Kejsarn av Portugallien", denna gång som hörbok uppläst av Stig Torstensson. Han gör texten all rättvisa, talar ju äkta värmländska och får oss att känna för Kejsar Jan. Att barnlösa Selma kunde skildra hur intensivt kärleken till ett barn kan drabba en är bara en liten del av hennes mästerskap.

Första gången jag läste historien var jag själv bara barnet och förstod inte hur någon kunde häckla flickan för att hon fått fina kläder i den där staden. Nästa gång jag läste den förstod jag att Klara Gullas karriär inte var spikrak. Och när romanen filmatiserades för tv av Lars Molin, med en lysande Ingvar Hirdwall i huvudrollen, grep den alla starkt. Mig också, förstås.

Det är först nu, i bilen, där Stig Torstensson och Kejsarn håller oss sällskap, som jag känner hur illa jag tycker om Klara Fina Gulleborg, hon som fick namn av solen och i arton år var sina föräldrars glädje. Att jag själv nu är förälder kanske spelar roll för min reaktion i dag.

Antagligen var det aldrig Selmas avsikt att väcka den där avskyn. Själv vårdade hon ömt relationen till sin far även om den inte var problemfri.
Men jag skulle önska att författarinnan kunde skriva om slutet på sin bok. Klara Gulla borde verkligen skämmas.

Copyright Klimakteriehäxan

Tv-versionen från 1992 av boken, i tre delar om en timme var, kan ses på SVT:s Öppet arkiv. Med Ingvar Hirdwall, Gunilla Nyroos, Cecilia Ljung, Per Oscarsson och Rolf Lassgård m fl. Regi Lars Molin.

Suverän konstrunda

Tekniken kallas morfning. Första gången man riktigt såg det hända var i en musikvideo med Michael Jackson – "Black or White". Nu ramlade jag på en annan variant, visserligen ungefär åtta år gammal, men vad gör väl det om man inte sett den tidigare?

Här får du inte mindre än fem hundra klassiska kvinnoporträtt utförda av ungefär lika många konstnärer. Mona Lisa och Venus hinner man känna igen, men undan går det! Upphovsmannen heter Philip Scott Johnson om jag törs lita på Youtube.

Hur som helst: njut av en suverän liten konstrunda: fem hundra vackra ansikten (ja jag har inte kollräknat) på mindre än tre minuter!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema HEMGJORT

Väl medveten om att det kan låta i kaxigaste laget kallar jag dem för hemgjorda när de så snällt blommar om, mina orkidéer. Visst, de blir långt ifrån alltid lika pampiga som när de bars hem från blomsterbutiken, men de sprider glädje och grön stolthet omkring sig när knopparna dyker upp, blir rundare och rundare, för att till sista öppna upp en vacker blomma. Sex stycken prunkar just nu, knoppar är på gång i minst två till! Hemgjorda, allihop!

Alltså är denna veckas tisdagstema HEMGJORT, och vad andra knåpat ihop mer eller mindre på egen hand kan ni se om ni tar den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Het passion för sval sommar

Vädret, vädret, vädret.
Inget samtal utan några ord om vädret, den eländiga sommaren, de få plusgraderna, de uteblivna simturerna, det myckna regnandet, den eviga blåsten. Semestern är redan eller nästan slut.
Vi söker tröst.

Det vore dumt att ta till flaskan, den insikten har vi nog kommit till, de flesta av oss. Men en Chili Passion satt ändå fint! Drinken, serverad på Tea Lounge på Grünerløkka i Oslo, toppas med en bit passionsfrukt och en chilifrukt, och själva vätskan har också sting. Den verkar kunna göras på såväl vodka som rom, innehåller förutom passionsfrukt också limejuice och råsocker, något recept föreslår en skvätt cointreau. Blandningen värmer hur som helst!

Vill du pröva detta knep mot sommardepp så finns alltså goda möjligheter till experiment. Definitivt ett nytt användningsområde för chilipeppar. Vackert blev det, gott var det – men det ska ändå inte bli en (dålig) vana, för SÅ sval har väl sommaren ändå inte varit!?

Copyright Klimakteriehäxan

Fula gubbar och äventyr

Norge är som bekant ett rikt land. Och Oslo en modern stad, med pampiga förorter och häftiga höghus i samtidens djärvaste design.

Men där finns fula gubbar också. Tro mig, jag mötte dem faktiskt i dag! På Kon-Tiki-muséet, hyllningen till äventyraren och vetenskapsmannen Thor Heyerdahl (1914-2002).

Där finns han också själv i egen hög person, om ock utförd i silikon. Den naturtrogne norrmannen som var en absolut världskändis på sin tid kommer från Kina, en vänskapsgåva folken emellan!

Heyerdahls status, om någon tvivlar på den, styrks av den strida strömmen besökare som skyndar till museet. Där finns inte bara Kon-Tiki utan också Ra, gjord av vass, och mängder av föremål som på ett eller annat sätt kan relateras till de där vådliga resorna över oceanerna.

Museer världen över har nu för tiden ofta väldigt skojiga butiker med originella souvenirer av hög kvalitet. Det har man inte satsat på i just den här anläggningen. Kylskåpsmagneter, båtminiatyrer och vykort fanns dock i överflöd, liksom moderna kortärmade blommiga herrskjortor och en bastkjol. Den senare dock oklart om den var till salu ... 

Att döma av silikon-Heyerdahl var han inte själv lagd åt bastkjolshållet, inte heller åt Hawaii-stilen. Men han ser riktigt levande ut. Duktigt folk på Xian Chao Lao Tou-museet som gjort honom! Och kanske är det läge att leta fram den gamla prisvinnande dokumentären om expedition Kon-Tiki, som också var en storsäljande bok på sin tid.

Copyright Klimakteriehäxan

Blomsterprakt

När solen lyser med sin frånvaro får man söka ljuset på annat håll. Vilken tur då att det bara är att vända blicken mot ett hörn av trädgården där det är alldeles solgult, även när regnet öser ner!
Och visst har ni hört att Sverige får 30 plusgrader i helgen?
15 på lördag. Och 15 på söndag.

Den heter praktlysing. Fullt föreståeligt, inte sant?

En energisk överlevare det riktigt lyser om!

Och apropå överlevare: se här en som inte ger upp! Ser ut att växa rakt ut ur stenarna!

Copyright Klimakteriehäxan

Med tummen mitt i handen

Tänk så praktiskt det vore att vara en sådan där händig människa. En som aldrig bangar för nya projekt av vilket slag det vara må.

Förr var jag djärvare. La in heltäckningsmattor, tapetserade, målade både väggar och köksluckor. Delvis av nödvändighet, naturligtvis: att köpa hantverkshjälp var oöverkomligt dyrt. Men det var kul också, när resultatet var klart: Titta så fint det blev! Och jag har gjort det själv!

Det där är ett passerat stadium. När klickgolvet ska läggas är jag på sin höjd hantlangare, men såg har jag aldrig klarat att använda. Inte yxa heller. När tapeter ska upp känner jag att nej, så där många våder blir jag aldrig klar med. De ska ju helst sitta rakt också ... och oj så länge sedan jag tapetserade senast ... En och annan spik kan jag förstås fortfarande slå i, men där ungefär tar det stopp.

Fast min grundtes, att varje klok flicka bör ha en verktygslåda, den gäller, det hävdar jag fortfarande. Kolla in mitt vid det här laget tio år gamla men fortfarande alldeles sanna blogginlägg här, jag tror att du håller med! 

Alltså har jag naturligtvis verktygslådan kvar, med i princip samma innehåll som förr. Men när jag hittar den ryggradslösa hammaren (bilden ovan) måste jag skratta. Och yxan av glas, av Ingalena Klenell, från en konstutställning på Sliperiet i Borgvik, känns också som skapad för den som liksom jag har tummen mitt i handen. Sån tur att det finns folk som kan!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om kroppen och sommaren ...

"Den baddräktstid nu kommer när magen är för stor
Då valkar bara sväller och celluliter gror
Generande behåring lyfts fram i solens ljus
Nej stranden verkar boring. Vi stannar inomhus!

De krav som sommarn ställer förstör vår ledighet
Vi sitter där och gnäller: fy fan vad jag är fet
Fast vem vill motionera när man kan sitta still?
Nej låt oss revoltera, vi tar en kaka till!"

-Se där, en alternativ sångtext till "Den blomstertid nu kommer ...". Osäkert vem som hållit i pennan, men denna vackra och synnerligen sanningsenliga dikt fanns publicerad åtminstone 2007 på den här adressen. Sedan dess cirkulerar den flitigt, och det är lätt att förstå, eller hur? Inte all poesi man har lika lätt att ta till sig!

Honom glömmer vi inte! inte hans tjejjer heller ...

Han blev Robban med oss allihop.
Robert Karl Oskar Broberg hette han, ibland också kallad Zero, men en nolla var han sannerligen inte. Nej, Robban var ett geni i ord och toner, en framstående bildkonstnär dessutom, en "riktig lirare".

Jag kände honom inte, även om vi träffats i jobbet. Men jag tillhörde – tillhör – självklart fanklubben. Har flera av hans album, det med tjejlåtarna är ju oförglömligt för kombinationen av humor och musikalisk lekfullhet. Och fler av hans "tjejjer" fick liksom evigt liv av den där plattan: Carola, Maria Therese. Själv kommer han heller inte att bli bortglömd i brådrasket.

Apropå tjejer, som Robban alldeles uppenbart gillade, så är han mig veterligen den ende som på allvar använt sig av raggningsrepliken: Och var har du varit i hela mitt liv?
Om den funkade? Joooo då. Hon som fick frågan, en jättetrevlig kvinna, blev naturligtvis förälskad och var glad länge, även om det inte varade för evigt.

Robban blev bara 75. Tur ändå att han hann få Karamelodiktstipendiet, den av Povel Ramel instiftade hyllningen till, som det står i statuterna, "en förnyare av det svenska språket och/eller för framstående gärningar på musikens område". Få har förtjänat det priset bättre än Robert Karl Oskar Broberg.

Povel delade personligen ut priset då, 1989, och motiveringen han skrivit löd:
”För att han i decennier lyckats bana en ensamväg genom underhållningsdjungeln vid sidan av gängse röjare, ofta ett par takter före – och för att han, styrd av skärpt iakttagelseförmåga, lyhörd musikalitet och burlesk humor, framgångsrikt designat och solobefolkat sin alldeles personliga manege.”
Japp. Just så. Povel och Robban. Själsbröder.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema DRYCK

Lättölet Wermlands - en dryck
för lokalpatrioter - mycket
dyrare än annat lättöl, men gott!

Egentligen finns det bara en tänkbar dryck för den som ska förtära denna fantastiska värmländska variant på smörgås: klengåsen.
Då är det kaffe som gäller.

Klengås betraktas med stor misstänksamhet av folk som kommer fjärran ifrån. Och den ser verkligen inte mycket ut för världen: ingen garnering av konstfullt skuren gurka, inga synliga vitamintillskott över huvud taget, en tämligen färglös anrättning. Men så god, så fantastiskt god!

Den består av en ljus, nybakt, vetekaka på vilken man brer ett tjockt lager smör. I smöret pressas sedan in rikligt med fint riven sandost, en variant på hård mesost. Framtänderna gör spår i smörlagret, den torra osten blandar sig med bröd och fett, härligheten liksom exploderar i munnen ...

I Barndomslandet fanns det alltid klengås att köpa när kyrkliga syföreningen hade sin traditionella auktion på handarbeten och gåvor. Klengåsen dök upp i andra liknande sammanhang, men konstigt nog tillverkades den sällan eller aldrig hemma. Kanske var det att den förekom så sällan som höjde dess popularitet till skyarna?

I dag serveras klengås alltid när man firar Gammelvâla i Brunskog. Och nästan alla dricker kaffe till. Lättöl passar inte, fast en lokal variant slinker med här ändå. Men man kan kanske, kanske ta en enbärsdricka i stället. Om man alltid vägrar kaffe, alltså. Enbärsdrickan är exklusiv för arrangemanget, som pågår just denna vecka, år efter år. Tror att jag ska försöka ta mig dit i dag, om inte det regnar för mycket. Då kan det bli nya bilder – de här är från fjolåret.

Veckans tisdagstema är alltså DRYCK och då har jag hällt upp. Bara att dricka och njuta, helst till en äkta klengås! En exklusiv, kultur- och traditionstung fikastund!

Måste lägga till en bonusbild på temat: 1919 var året då både min mamma och Pommac föddes. Den här bilden hittade jag till hennes (och läskens) 75-årsdag!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Mer om maten på Gammelvâla kan du läsa här.

Sommarkonst

Att gå på konstutställning är ett alltför sällan förekommande nöje numera. Förr rände jag runt på gallerier var och varannan helg. Nu får jag ta mig i kragen för att komma iväg, ändå missar jag spiksäkert Vårsalongen på Liljevalchs varteviga år.

På plats i Barndomslandet har man gott om konst på armlängds avstånd, även om vernissagerna inte duggar lika tätt som på Hornspuckeln i Stockholm. Men Rackstadmuseet i Arvika har en fast utställning som alltid kan ses och ses igen. Mer konst till salu kan ses inne i staden, och en kort bilutflykt tar besökaren vidare till fler gallerier, flera vid sjön Racken.

Lars Lerins eget museum/galleri i gamla danspalatset Sandgrund i Karlstad har jag skrutit om förr här på bloggen. Ska absolut ta mig dit i år igen, denne superproduktive man har säkert hängt upp nya akvareller som fyller åskådaren med häpnad.

Nu har jag också kollat in vad som för mig var ett nytillskott: Sliperiet i Borgvik. Stora öppna utställningslokaler, sinsemellan väldigt olika konstnärstilltal och dessutom möjlighet till mat vid runda bord – det såg trevligt ut, men vi kunde inte proväta eftersom det var fullsatt, trots rätt så rejält tilltagna priser (broccolisoppa för 95 kronor var billigast).

Borgvik bjuder på en vacker miljö, med resterna av ett gammalt järnbruk och en stor kvarn inbäddade i grönska och vatten. Kanske dags för ett besök?

På entréplanet ligger biljettkassan, serveringen och shoppen. 80 kronor kostar det att gå in. 200 000 kronor kostar stora tavlan till vänster ...

Ljus och rymd över nedervåningens utställning.

Kul och nytänkt konst: Camilla Hällgren leker med människor och saker. Verket på bilden som är en skildring av det så kallade livspusslet är beskuret. Se mer av henne på Little Sweden Art.

Lätt att fastna framför Camilla Hällgrens bilder!

Under takbjälkarna på Sliperiets övervåning: spännande glasskog av Ingalena Klenell. 

 Copyright Klimakteriehäxan

Något avlångt som passar över trappan

Stötte på en avlägsen bekant i ett gathörn och vi blev stående med några artighetsfraser i munnen. Jo tack, vi mådde rätt bra. Sommaren har hittills varit lite sisådär. Nej, ingen långresa för vår del, åtminstone inte ännu.

Och vart var vi på väg just nu? Mitt enkla svar:
-Hemåt, med bussen om den behagar komma.
Hennes svar:
-Jo förstår du jag är ute och letar efter en tavla.
-Jaha? Gallerirunda då kanske?
-Nä, inget märkvärdigt. Men den ska vara avlång och ha snygg ram. Ska sätta den över trappan, då ska den vara avlång. På bredden.

Smaken är, som vi så ofta avhandlat redan, delad. Kriterierna för vad som får pryda våra väggar likaså. Och det är väl bra, för hur skulle livet se ut för våra konstnärer om alla valde endera Ernst Billgren eller Bruno Amadios gråtande barn? Fast aldrig förr har jag stött på just kravet "avlång på bredden".

I dag hade jag kunnat erbjuda min bekant en riktigt avlång och bred bild på det sisådär-iga svenska sommarvädret, som ideligen bjuder på viss dramatik. Har mitt foto inte drag av ett verk av prins Eugen (vars konstnärskarriär hon definitivt aldrig hört talas om)? Snygg ram skulle hon få fixa själv ... men kanske har hon redan hittat något som passade där över trappan ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarjobb

Rätt som det regnar kommer det en skur.
Det konstiga, det är att man aldrig blir sur!

Jo så där går texten i "Det var i vår ungdoms fagraste vår", en dänga som slog med Sven-Ingvars för ganska många år sedan. Den folkkära gruppen firar 50 år nästa år, även om ursprungsgänget inte längre står på scenen.

Hoppsan, det där var ett stickspår. Och inte är väl den där textraden riktigt sann heller, det där om att man aldrig blir sur. Men det var humlan som fick min hjärna att associera till den där låten. Insekterna sommarjobbar hårt med att samla frömjöl som förvandlas till "pollenbyxor" på bakbenen. För den sortens arbete krävs hyggligt väder, uppehåll allra minst. Skurarna får inte komma alltför tätt heller, då hinner inte linblommorna skaka av sig nederbörden.

Vi andra som har semester eller i alla fall inte har ett jobb som innebär tidspassning och tvingar oss inomhus, vi kräver också hyggligt väder, uppehåll allra minst. Skurarna får helt enkelt inte komma alltför tätt. Vi vill hinna fälla upp vilstolen och vända näsan mot solen, åtminstone så länge att den hinner värma lite.

Fast kräva, det går ju an. Det är inte det samma som att det levereras ... just nu är min himmel grå om än inte helt molntäckt.
Och humlans sommarjobb är nog inte alls semesterlikt utan rätt slitsamt även om vädret är varmt och torrt.

Copyright Klimakteriehäxan

Grönt + blått = vackrast

Var i Sverige är det som allra vackrast?
En fullständigt omöjlig fråga att svara på, tycker jag. Mitt "eget" badberg i Barndomslandet (bilden) är en kandidat. Höga Kusten en annan. Några bohuslänska klippor en tredje. Utsikten över Stockholm en kväll utan regn och storm dyker också upp i min skalle. Lapporten! En vit fjälltopp gnistrande i vintersol? Och ett vallmofält, kanske på Österlen!

Inget av dessa alternativ platsar dock när Världsnaturfonden gjort en lista som utnämner en plats per län i Sverige under samlingsrubriken "Svenska pärlor". Det är experter och "allmänhet" som röstat, vet dock inte vem, när, var eller hur, inte heller hur många som fått vara med.

Gemensamt för de utvalda pärlorna är två färger: grönt och blått. Växtlighet och vatten är två företeelser som vi alla uppskattar, inte bara i semestertider utan också i vardagen: genom köksfönstret, på väg till och från jobbet, eller en uppesittarkväll med husbestyr på balkong eller i trädgård.

Kanske hittar du din favoritplats bland de 21 utpekade ställena på WWF-listan. Eller så får du tips om ett nytt utflyktsmål. En sak är säker: det är väldigt gott om vackra platser som förtjänar etiketten "favorit" i Sverige.

Copyright Klimakteriehäxan

Felet med fläder

Det är nu de blommar så vackert, fläderbuskarna. Även om det sjunger på sista versen.
Numera nöjer jag mig med den visuella upplevelsen.
Men för några år sedan gjorde jag flädersaft, sommar efter sommar. Så gott!

Fast – flädersaft? Består den inte mest av citroner och socker? Och de där åren när de vita blomklasarna var alldeles svartprickiga av små skalbaggar, hur trevligt var egentligen det? Ett evigt sköljande blev det och därmed säkerligen också ännu mindre flädersmak i den färdiga produkten.

Den första slurken var ändå alltid god, jättegod. Serverad riktigt kall, med is och kanske en liten citronklyfta också. Vid andra tillfällen, ihop med lite gin, var det en härlig sommardrink att hälla upp före middagen, en svalkande och fräsch dryck som alla tycktes uppskatta.

Men sedan. Vad var det egentligen som hände? Vi glömde bara att den där hemgjorda saften fanns. Allt skrubbande av citronskal, allt klängande i fläderbuskarna, allt sockersläpande från butiken var på något vis ogjort eller åtminstone gjort i onödan.

För hållbarhetens skull hade jag lärt mig att flädersaft lämpligast förvaras i frysen, annars möglade den. Och det vet vi ju alla, att i arton minusgrader ska all tillväxt avstanna. Men det visste inte flädersaften. Jag lyckades aldrig ta tillräckligt stor "svällmån" i mina förpackningar. Saften kröp ut och la sig som ett segt, sött lager på andra djupfrysta saker. Det var felet med flädern, det blev faktiskt äckligt. Släng!

Nu händer det att jag bli bjuden på ett glas nygjord flädersaft. Jag tackar ja, med förtjusning. Men någon av mig hemmagjord blir det nog aldrig igen. Blir suget för stort finns det att köpa. Man kan ta ett glas vatten också. Utan socker. Och spara kalorierna till något annat i mat- eller dryckesväg.

Blommorna då? Jo, de uppskattar jag förstås alltid, varje sommar, varje år. En kalorifri njutning, vilken sorts växt det än handlar om.

Två som gömde sig under fläderbusken!

Copyright Klimakteriehäxan

Somliga går i trasiga skor

Det kan förefalla fånigt, jag inser naturligtvis det. Men det kan inte hjälpas: jag blir ändå glad varje gång jag upptäcker ett nytt sätt att tillvarata resterna i vårt överflödssamhälle, smulorna från den rike mannens bord.

Så när jag blir varse att man nu kan lämna skor för vidarebefordran till dem som behöver dem bättre än jag skyndar jag hem och gräver i skåpen. Fem par, alla i användbart skick, får jag med mig i den första vändan, det kan bli fler. Fast de felköpta sandalerna jag hittar är nog inget att satsa på i sammanhanget ...

Om jag fattar det rätt är en skovårdskedja inblandad, tydligen beredd att förstärka klackar, sulor och sömmar om det behövs. Snart kan kanske en flykting i Syrien kliva i mina svarta Reebok-trainers eller Dotterns nyss så trendiga, stadiga kängor.

"Shoes 4 Life" heter projektet som på sin hemsida påpekar att alla säkert har minst ett par skor över där hemma, skor som ingen använt på länge och säkerligen inte kommer att använda igen.

Snacka om win-win-situation! Den trånga skohyllan blir rymligare, somliga som går i trasiga skor eller rent av barfota får nytta av det utrensade och miljön blir också en vinnare, eftersom användningen förlängs och därmed vägen till sopstationen. Så jag väljer att tro på lockropet "Ditt bidrag hjälper".

Copyright Klimakteriehäxan

PS Kanske pågår insamlingen också i din närhet? I Stockholm hittade jag uppsamlingslådan inne i flådiga Mood-gallerian, bland tjusiga modebutiker och hängivna shoppare ...

Tisdagstema STEN

God morgon, tisdag! Är det sådant väder hos dig att din tvätt kan torkas utomhus i dag? Den luktar alltid så mycket härligare, renare, då, vad det nu kan bero på, det är så sant som vore det hugget i sten. Men ibland är det svårt att hitta ett ställe att sätta upp den där tvättlinan på. Ja, det kan vara riktigt besvärligt. Fast varför ge upp?

Inte ens mitt i en stenöken ska det väl vara omöjligt, eller hur? Att det inte är det bevisar min bild, från Gran Canaria. Mängden klädnypor antyder att det kan vara ganska blåsigt bland de där stenarna, men då torkar det ju å andra sidan ännu fortare!

Själv ska jag inte tvätta alls i dag, eftersom jag gjorde det i förrgår. Och vi som bor i stora flerfamiljshus, vi kan i bästa fall torka ett eller annat på balkongen, men det där strecket med de fladdrande plaggen på, det hör Barndomslandet till. Därmed också den allra fräschaste doften av nytvättat. Som på Kanarieöarna rimligen bör innehålla ett stänk av havssalt, eller hur?

Jaha, då är ännu ett bidrag i bloggstafetten tisdagstemat på plats. Fler STENbilder väntar via den här adressen. Kanske har någon mer än jag en vän som heter Sten som får sitt porträtt publicerat? Jag var frestad, men valde att avstå ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om gamlingar

Teckning: S-B Bärnarp

"Det är skrämmande att gamla människor man träffar ofta visar sig vara betydligt yngre än man själv är."

-Dagens strip i serien "Medelålders plus" av Sven-Bertil Bärnarp i Dagens Nyheter. Inte varje dag serien innehåller så hög igenkänningsfaktor ... men denna gång så – eller hur? Bärnarp, nu 75 år gammal, gör serien i samarbete med sin fru Anna-Greta Schaffer och den har publicerats sedan 2001. 2008 fick den Adamson-priset av Svenska serieakademin för sitt sätt att med humor skildra hur livet kan te sig när man fyllt 65. I fjol fick Bärnarp också ta emot Stora Gerontologipriset för sin "skildring av det goda åldrandet".

Blåvit invasion?

Oj, vad är nu detta?
Fina shoppinggatan mitt i huvudstaden verkar ha tagits över av Blåvitt. Och då tänker jag inte på Coops/Konsums gamla satsning, den självdog väl för ganska länge sedan. Nej, det måste vara IFK Göteborg som slagit till. Eller Änglarna, som deras fan club kallas. Har vi invaderats från väst? Utsatts för en ängelattack?

Det är alltså Biblioteksgatan som försetts med "gardiner" av breda blå och vita band. Rätt snyggt, om någon frågar mig. Även en grå himmel ter sig lite ljusare, lite blåare! Och eftersom alla butikerna här säger sig ligga i "exklusiva Bibliotekstan" så måste man väl hitta på något litet extra ... gott om turister är det i alla fall, och shoppar friskt gör de säkert också. Om inte annat så på rean.

Copyright Klimakteriehäxan

Fredagsmys

Klart för räkfrossa. Brödet, osten och desserten ser ni dock inte.

Det fanns en tid när det var nästan regel: på fredag kväll åt man räkor med bröd, ost och vitt vin. Tror att jag talar om 70-tal, och främst gällde det nog bland de lite äldre.

Jag hade en period en kollega, manlig, som alltid men absolut på fredagar ville bevisa sin manlighet. Det gjorde han genom att komma inseglande efter lunch med en påse räkor, en nybakad baguette och en flaska vitt vin i en påse.

Han viftade glatt med sina inköp och berättade för vem som ville höra på om vilka fröjder som väntade bara arbetsveckan tog slut om några timmar ... vi ville väl egentligen inte lyssna alls, men det var svårt att undgå. Och att han väntade sig en romantisk afton med räkornas hjälp gick inte att betvivla, lika lite som man ifrågasatte hans entusiasm för de där rosa kräftdjuren.

Vi är väl många som delar den, inte sant? Färska räkor, de må vara fångade av båtar från svenska Smögen eller ha kommit in från norskt vatten, men goda är de. Kombinationen med bröd och vitt vin klagar jag inte heller på, även om jag helst vill komplettera med grönsaker (avocado!) och en eller flera goda ostar.

Räkfrossa är kalas, så enkelt kan det vara! Minimalt köksarbete krävs. Viktigast av allt är att göra sig av med skalen på direkten, annars får man ångra sig.
Och så här års kan fredagsmys med färska svenska räkor med lite tur dukas upp på balkongen. Riktigt härligt!
God fredag på er!

Copyright Klimakteriehäxan 

PS  Hoppsan, hörde jag hur någon tänkte högt? Något om rökta räkor? Nej nej nej! Rök inte mina räkor, det har jag sagt till om för länge sedan! Den texten, även den fredagsinspirerad, finns ju här!

Goda nyheter

KappAhl

Hemtex

En reasväng på stadens gator har gett god utdelning.
Klar vinst, faktiskt, om än inte för mig personligen. Men vår miljö, den går det en liten aning bättre för!

Det visar sig nämligen att KappAhl nu (fast jag vet inte när de började) följt i H&M:s fotspår och i sina butiker tar emot påsar med gamla kläder och textilier. Som tack för besväret får man, där precis som hos konkurrenten, en rabattcheck på 50 kronor att använda när man handlar (för minst 300 kronor). Väldigt sympatiskt, inte sant?

Dessutom är också Indiska på väg åt samma håll. Där samlar man återvinningsplagg som går vidare till Myrorna (Frälsningsarmén). Och hör och häpna (uppdatering torsdag em): Hemtex gör det också, med utlovad rabatt som belöning! Det hade jag inte heller sett tidigare.
Praktiskt och klokt, alltihop.
Visst är det härligt med goda nyheter!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Facebook och bilder på kvinnor

"En bild på en kropp där blodet sprutar efter att huvudet har huggits av går alltså bra. Men en liten, liten blodfläck på en fullt påklädd kvinnas byxa är inte acceptabel eftersom den kan misstänkas ha att göra med något så läskigt som mens."

-Ledare i DN i dag, skriven av Amanda Björkman. Om Facebook, kvinnor, bröst och dubbelmoral. Jag föreslår att du läser hela texten, speciellt om du är FB-användare (och det är ju de allra flesta nu för tiden).

Nyttan av nypon

Nyponbuskarna blommar för fullt just nu, i olika rosa toner eller, som här, i nästan renaste vitt. Humlesurret i busken berättar att vi är många som uppskattar prakten. Däremot är vi inte särskilt bra på att ta reda på de vackert röda nyponen när de mognat – bären som ger oss en sådan skojig sak som gammaldags klipulver, men oftare nyponsoppa och nyponte.

När jag var barn älskade jag just nyponte, fast jag trodde visst att det hette "pyponpe", så löd historien när mamma berättade om min förtjusning över den första varma dryck jag lärde mig tycka om.
Soppan kunde ätas både varm och kall, den var nyttig, rik på c-vitamin, men ingen favorit, inte då, inte nu heller.

Däremot tyckte vi att det där med klipulver var spännande. Om jag minns rätt så skulle man peta ut fröna ur de mogna nyponen för att låta dem torka i solen. Runt de torra fröna satt en luddig "krans". Den petade man bort och det var själva klipulvret. Sedan gällde det att placera det på någons bara hud, förslagsvis i nacken, under kragen, utan att den som var målet för behandlingen märkte något.

Sedan, en kort stund senare, skulle vederbörande börja krafsa och klia sig som den värsta apa. Och busungarnas lycka var gjord! Fast så vitt jag minns funkade det sisådär.
Det är inte för inte som jag uppskattar nyponbuskens blommor mest, taggarna till trots.

Det nyttiga nyponet betraktas som en av de viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation, enligt Wikipedia. Alla sorter går att äta!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om bokslukare

"Vi betedde oss som tolvåringar i slukaråldern. Växelvis i skuggan och i solen låg vi hela dagarna och bara läste, för att vi kunde. För att läsa i en park, på en brygga eller klippa är sommar."

-Johanna Palmström i dag i DN:s kulturdel om hur hon planerade sin semester- och sommarläsning. Och genomförde den. Nio böcker på två veckor, bland annat klassikern "Stolthet och fördom" av Jane Austen. Härligt!

Tisdagstema SYSSELSÄTTNING

Vad är sysselsättning?
Är det något du gör för att du vill eller för att du måste? Är det jobbet du tänker på i första hand, eller hur du ska använda din fritid?

Oavsett vilket av alternativen du väljer så kan ordet laddas med positiva eller negativa egenskaper, efter eget skön.
Själv tjuvstartade jag, visar det sig, på veckans tisdagstema redan igår, förstås utan att ha en aning om det. Men då skrev jag om en sysselsättning som jag i högsta grad ogillar, men som jag ibland ändå måste ägna mig åt: strykning.

Det är inte många gånger om året som mitt strykjärn och min -bräda får komma fram. Men igår, en måndag när sommaren tog paus, hände det alltså. För det är ju mest sommarkläder som kräver viss utslätning, åtminstone i min garderob. Linne- och bomullskläder, så snygga i modebutiken, så snabbt superskrynkliga när de används, ställer det där kravet. Och då är det bara att välja: glömma bort de plagg man redan äger och köpa nya – eller krypa till korset, det vill säga stryka. Vilket jag alltså valt.

En sak är positiv med den här sortens mindre roliga sysselsättning: man (läs jag) blir otroligt stolt och nöjd med sig själv och det man just åstadkommit. Nu hänger alla mina nystrukna sommarkläder på rad för att svalna. Klämmer jag in dem i garderoben direkt blir strykningen i princip som ogjord.

Belåtet tittar jag på raden av (ganska) släta tunikor, blusar och byxor, väl medveten om att några långbrallor i linne inte kom med. Inte den här gången. Jag är självgod ändå.
Men nu satsar jag på annan sysselsättning.
Ha en bra tisdag!

Copyright Klimakteriehäxan

Rekordtråkigt

Högsommarsvettigt. Enformigt. Urtrist. Men ibland ofrånkomligt.
Jag utnyttjar det uteblivna finvädret. Tittar ut på den regnvåta omgivningen. Suckar. Och tar fram strykbrädan.

Finns det något hemarbete som är mer otacksamt än strykning? Som så snabbt blir osynligt? Som alltid experterna gör bättre än du själv, snabbare dessutom? Mitt svar är glasklart, entydigt och tvärsäkert: nej, det gör det inte.

Men visst vet jag att det råder delade meningar i frågan. Jag känner folk som med liv och lust slänger sig på strykjärnet och skickligt och noggrant slätar ut allt på den där brädan som ofta försöker trilskas i upp- och nedfällningsstadiet genom att smälla ihop över fingrarna. De stryker handdukar, lakan – ja till och med kalsonger och trosor. Inte nog med det, de äger speciella, mindre strykjärn som packas ner i väskan inför varje resa!

Aldrig har jag gillat denna syssla. Minns med vilken lättnad vi fick kjolar och byxor i terylene, kläder i banlon och vad det nu kunde vara för märkliga konstfibrer som dök upp. Man tvättade och hängde, och så var det bra med det.

Fast det där, det är historia. Modebranschen ville annat. De där plastbesläktade materialen andades inte, föll inte runt kroppen som man ville, saknade "eget liv". Snabbt föstes vi konsumenter in i naturfiberfållan. Nu köpte vi bomull igen, linne, siden och bambu. Och visst har väl ni också gått på det: en kanonsnygg skapelse i linne. Måste ha! Nöjd går man ut ur affären med en påse i handen.

Det är bara det att efter en halvtimmes kroppskontakt är plagget superskrynkligt. Trendbibeln säger att linne FÅR vara skrynkligt – men inte hur skrynkligt som helst. Alltså står vi där och svettas och stryker. Men aldrig blir den där persedeln lika snygg som när den hängde, oanvänd, i butiken.

Förr eller senare blir man ändå tvungen, detta efter att ha försökt de där genvägarna: hängt in jackan/tunikan/kjolen i badrummets varma duschångor, eller fuktat plagget över natten med en sprayflaska. Resultat: sisådär. Och visst känner jag mig väldigt duktig nu. Men varm, lite trött i ryggen dessutom. Några riktigt bra stryktips har jag aldrig stött på, tips som skulle göra saken om inte lättare så i alla fall roligare. Eftersom detta är rekordtråkigt i mitt tycke!

I dag hade jag tur. Radions USA-korrespondent Agneta Furvik hade ett långt program i P1 om olika amerikanska företeelser, man hann med såväl politik som fotboll, enkönade äktenskap och president Obamas egen version av "Amazing Grace". Det gjorde stunden vid strykbrädan mer uthärdlig.

Men vad jag egentligen vill ha, det är inte radioprogram, det är strykfria naturfibrer. Som bara blir lite lite klädsamt skrynkliga, som bara tvättas och hängs för att användas igen.
Som vore det en terylenekjol.
Då skulle jag slänga strykjärn och -bräda all världens väg!

Copyright Klimakteriehäxan

BUS lagom till JAS

Ni kan ju inte heller ha undgått att lägga märke till det: vi lever i förkortningarnas tid. Och väldigt ofta har de där moderna sammandragningarna sitt ursprung på nätet, i olika sociala medier, och då gärna på engelska: WTF (What The Fuck), LOL (Laughing Out Loud) och så vidare i all oändlighet.

Ofta handlar det om så kallade akronymer, när man skrivit ihop initialbokstäverna i flera ord så att de bildar ett nytt. Så här års dyker ett par av dem upp titt och tätt: BUS och JAS. De är för omväxlings skull helsvenska. Vad de betyder? Nej, inte Jakt Attack Spaning som det där vråldyra försvarsflygplanet uttyds, inte den här gången. Nu handlar det i stället om ett BUS, som med fördel används innan det blir dags för JAS. Det är lätt att dras med, särskilt efter den iskalla våren och allt regnandet.

Om den lyser ska inte BUS behövas ...

BUS står alltså för Brun Utan Sol och anbringas lämpligen i tid för JAS, som betyder Juli, Augusti och September. Alltså de där sommarmånaderna när man oftast har semester, söker solens strålar och försöker vila sig i form, samtidigt som man vill bli av med vinterns grågrönvita likfärg, den som biter sig fast framför allt på benen.

Men det är en konst, det där med BUS. För ett antal år sedan gjorde jag ett tappert försök. Mina ben blev randiga i olika bruna, röda och orange toner på ett högst iögonenfallande sätt. Dottern höll på att skratta ihjäl sig och jag fick hålla mig stenhårt till långbyxor vad det än gällde för klädkod och väderlek. Fast till skillnad mot ränderna på en äkta zebra gick ju mina ur, tack och lov ...

Nu har ju solen varit nådig mot oss i flera dagar och BUS borde vara överflödigt. Tycker att jag fått lite färg på näsan, trots skyddsfaktor 20. Fast det är det där med de bleka benen. Kanske läge att göra ett nytt försök? Vi har ju redan börjat knapra på JAS. Och randigt kan ju vara snyggt, i alla fall ibland!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Gjorde ett nytt försök  i går kväll. Ser helt OK ut. Men det gör inte mitt underlakan ... och jag tog långbyxor ändå. För säkerhets skull.

Varning – för vad då?

Det är Dottern som får syn på den när vi kommer susande i utkanten av Arvika. Hon tvärbromsar, gör en U-sväng. Vad var det där för skylt egentligen? Måste kollas!

Uppenbarligen är det en tjej som håller på med något vägarbete, med spade som redskap. Hon har högklackat på fötterna, i hennes kjol hänger en liten flicka som dessutom har en hund i koppel. Ett skojigt konstprojekt? Ett feministiskt debattinlägg? Examensarbete från någon designskola? Eller bara ett kreativt hugskott, som det står oss fritt att tolka hur som helst? En varning men för vad?

Jag har inte svaret, är bara nyfiken. Väldigt nyfiken, faktiskt.
Vi gick fram och tittade på skylten på nära håll: den ser alldeles "äkta" ut, gjord i samma material som alla andra vägmärken.
Här måste finnas en historia!
Vet du? Berätta! Kommentarsspalten är din!

Copyright Klimakteriehäxan

Första juli – första sommardagen

Glömde Greklandskrisen. Struntade i Almedalen. Förträngde eländet i Syrien, de sorgliga tiggarna i varje gathörn och flyktingbåtarna på Medelhavet, försökte låta bli att tänka på alla dem som har det jobbigt av olika anledningar just nu.

För i dag kom sommaren med starten på juli månad. Sol, värme, en bra bok. Och jag har äntligen tagit mig i sjön, ett ruggigt sent premiärdopp om ni frågar mig (det var faktiskt inte kallt!). Det gäller att passa på att njuta! För vem vet, detta var kanske inte bara den första sommardagen för året utan också den sista? Äsch, inte var det väl det! Förlåt!

Snart får man ägna sig åt och bekymra sig över världen igen. Fast Almedalen går bra att skippa – det är roligare att vara där än att följa det på distans, jag lovar. Även om ryktet om det ständigt serverade och gratis rosévinet är väldigt överdrivet, såvitt jag kunnat utröna när jag varit på plats.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på rad – nummer 64

Hade inte varit på Ikea på väldigt, väldigt länge.
Men nu blev det av. Och hur skulle det gå till, hur skulle jag kunna låta bli att köpa deras nya pippi-design? På brickor och servetter finns mönstret som så träffande heter Önskedröm, ritat av Olle Eksell.

En servettmodell. Som jag förstås också köpte.

Inte lät jag bli. Tio fina fåglar på rad för 49 kronor, servetterna (visserligen med färre fåglar men ändå) i 30-pack för 19 spänn. Bara att slå till!
Nu står de där och speglar sig så stiligt i induktionshällen, som efterträdare till den runda Plattan, från Designtorget. Fast så småningom byter de kanske plats igen.

Man har som bekant inte roligare än man gör sig. Så helt i enlighet med den principen försöker jag pigga upp kökets arbetsbänk, med väldigt neutral kakelvägg, genom sådana här små tillskott som roar åtminstone mitt öga. Här blev det pippi nr 64 (ja de tio får samsas om ett nummer) i min kollektion "Pippi på fåglar"! Och jag tror banne mig att det är sommarfåglar (som betyder fjäril på norska, språk är lika fantastiskt som fåglar!).

Copyright Klimakteriehäxan