När jag var barn älskade jag just nyponte, fast jag trodde visst att det hette "pyponpe", så löd historien när mamma berättade om min förtjusning över den första varma dryck jag lärde mig tycka om.
Soppan kunde ätas både varm och kall, den var nyttig, rik på c-vitamin, men ingen favorit, inte då, inte nu heller.
Däremot tyckte vi att det där med klipulver var spännande. Om jag minns rätt så skulle man peta ut fröna ur de mogna nyponen för att låta dem torka i solen. Runt de torra fröna satt en luddig "krans". Den petade man bort och det var själva klipulvret. Sedan gällde det att placera det på någons bara hud, förslagsvis i nacken, under kragen, utan att den som var målet för behandlingen märkte något.
Sedan, en kort stund senare, skulle vederbörande börja krafsa och klia sig som den värsta apa. Och busungarnas lycka var gjord! Fast så vitt jag minns funkade det sisådär.
Det är inte för inte som jag uppskattar nyponbuskens blommor mest, taggarna till trots.
 |
| Det nyttiga nyponet betraktas som en av de viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation, enligt Wikipedia. Alla sorter går att äta! |
Har aldrig druckit nyponte. Men soppan är god!
SvaraRaderadet där minns jag... men jag äter mina söta nypon försiktigt, som en ekorre.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaNypon av rätt sort kan ev. ha en positiv effekt på ledbesvär. Eftersom jag sedan rätt många år har en äcklig artros i knälederna följer jag med stort intresse landvinningarna ifråga om behandlingar. Ryktet går att just nyponpulver är enda dokumenterat verksamma medlet. Då jag provat en del annat som inte hjälpt har jag nu laddat upp med några påsar för ett halvårs behov. Efter ett par månader är effekten försumbar, men jag kommer att höra av mig om det möjligen hjälper.
SvaraRaderaBosse - håller tummarna för att det verkar!
SvaraRadera