Vi började tvåsiffrigt. Med 53. Närmsta grannen hade bara en trea, mina mesta lekkamrater nåddes via nummer 12. Hos mina morföräldrar fanns telefonväxeln, synnerligen manuell. Man drog ut och satte i proppar, ringde genom att trycka på en liten spak, kopplade ihop de samtalande, hade vingliga hörlurar. De kan ses på museum, de där apparaterna.
Att tjuvlyssna var förstås förbjudet av Televerket (jo så hette det!). Men enkelt. Bara att hålla inne en knapp … vi testade naturligtvis. Och fick bannor. Man kan också misstänka att de som ringde var medvetna om risken och därför inte pratade precis så öppet som de (och tjuvlyssnarna) kanske hade önskat.
LM Ericssons namn nämndes med vördnad, han var född i byn.
Utvecklingen gick vidare. Numret fylldes på. Man lärde sig fem siffror ...
Vill du läsa hela texten? Den finns här, på sajten News55, under (den något pretentiösa) samlingsvinjetten "Erfarna tankar" och med rubriken "Därför kan du släppa greppet om den fasta telefonin". Läs, kommentera, dela gärna vidare!
Copyright Klimakteriehäxan
så gammal är jag inte - men vi hade fem siffror i mitt barndomshem, och att ringa dyrt utomlands var otänkbart (och varför skulle vi göra det?!).
SvaraRaderafast jag har både fått och skickat telegram!
SvaraRaderaMin syster och jag fick en egen telefon - med femsiffrigt nummer - så att Far skulle slippa bli galen när hustelefonen var upptagen timmar i sträck. Det var lyxigt och bekvämt för oss som var tonåringar då :)
SvaraRaderaLenas syster
Jag har ungefär samma erfarenheter. Men så var det dock samma kommun, om än inte samma växel. På 40talet började vi med 40, som något senare blev 20040.När moderniteten riktnummer 0555 infann sig vet jag inte. Men detta innebar då faktiskt 9 siffror. Men detta bekymrade aldrig min pappa. Han framhärdade med svaret 40. Det slappa svaret med namn fanns inte på kartan.Kopparledningar och stolpar har ju gjort sin del i telefoni historien. Numera har vi på min ort behållit det gamla fasta numret som hanteras via 3Gnätet eller fiber.
SvaraRaderaTelefonin har ju en helt osannolik utveckling egentligen. Inte hade man ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att varje unge skulle gå omkring med en egen telefon i fickan! Och när våran fasta telefon ringer nu för tiden så är det antingen någon försäljare eller en handfull personer som fortfarande använder sig av det numret. De flesta söker oss på mobilen förstås!
SvaraRaderamin 83-åriga mor kör inte med några kortnummer, hon minns alla landsnummer och hela konkarongan till Finland och alla kompisar i Göteborg.
SvaraRaderaP.S.
SvaraRaderapå torsdag ska jag nog på Bokmässa... ska du?
Hannele - jag är där en sväng på fredagen!
SvaraRaderajag med - men andra tider...
SvaraRaderaEftersom det tog 50 år att automatisera telenätet, så har jag, trots att jag är uppväxt i Stockholm, många minnen av när föräldrarna beställde si och så många perioder till släkten. Och när telefonisten varnad för att tiden snart var ute, så hette det ofta, "tack fröken, vi tar två perioder till".
SvaraRaderaVisst lyssnade telefonisterna! Fast fullt så illa som att ha en "party line" i Staterna var det nog inte...
Margaretha