Om idrottens svans

Det har hänt något med idrottens svans. Den har blivit längre, grövre och fulare. Mycket grövre. Och mycket fulare.

En fotbollsspelare ligger medvetslös på planen. Hans kropp rycker i okontrollerbara spasmer. Vem som helst måste förstå att han är skadad, kanske riktigt allvarligt. Vad händer? Jo motståndarlagets klack skanderar: "Låt han dö" och viftar taktfast med sina halsdukar i klubbfärger.

En ensam kvinna tar tunnelbanan. Oturligt nog gör hon det vid samma tidpunkt som en massa fotbollsfantaster. De roar sig efter bäst förmåga. Det yttrar sig så att de ropar ”Hora! Hora! Hora!” och kvinnan, som verkligen inte är på väg till Malmskillnadsgatan (eller var tjejer som kan köpas håller till nu för tiden) blir naturligtvis vettskrämd.

Den 82-åriga damen på t-baneperrongen får ett föremål kastat på sig så illa att det träffar i huvudet. Varför? För att fotbollsfansen som ska på derby slåss, hon var inte målet. Fyra poliser skadas under samma upplopp. På läktarna tänds bengaler. De brinner. Det gäller att inte vara för nära. Röken ligger tät. Man behöver inte vara astmatiker för att få en ilsken hostattack.

I fjol avled en supporter efter misshandel i samband med en fotbollsmatch i Helsingborg. Ska vi behöva se fler dödsfall i liknande sammanhang? Risken verkar finnas, hur ofattbart och sorgligt det än kan synas.

Huliganer var ett ”folkslag” som vi länge trodde bara uppehöll sig kring engelska fotbollslag. Nu har vi dem här, sedan ganska länge dessutom. Ideligen utreds det idrottsrelaterade våldet, alla lovar bättring, vill väl, men ingenting händer.

I sociala medier finns förstås reaktionerna. ”Tvinga klubbarna att spela utan publik” twittrar någon. ”Visa civilkurage! Ställ in matcherna!” kräver en Facebook-användare. Visst, det går ju att föreslå men man behöver ju inte fundera länge innan man inser att det inte är hållbart, inte ekonomiskt och naturligtvis inte i längden. Idrott behöver och ska självklart ha publik, det kan vara strålande underhållning med härliga, spännings- eller glädjefyllda ögonblick.

Den som köpt säsongsbiljett för familjen till sitt favoritlags matcher kan ha kastat bort sina pengar. I ett tv-inslag härom kvällen intervjuades en mamma som fanns på läktaren med en 4-åring och en 8-åring när klacken ville låta den skadade spelaren dö. Törs hon gå igen, med barnen? Nog skulle jag tveka.

Och vi andra som har familjemedlemmar som gjort plats i sina hjärtan för ett speciellt lag, vi bävar också. Kommer de hem utan ambulanstransport från nästa match? För det är förvisso inte bara de värsta bråkstakarna som råkar illa ut. Det är lätt att bara komma i vägen när idrottens svans, den som blivit tjockare, grövre och fulare, viftar.

Copyright Klimakteriehäxan