Jag blir aldrig en Bond-brud ...

Den fick högsta betyg i båda morgontidningarna i huvudstaden. "En fullträff!" citeras i annonsen. "Djävulskt bra" skriver Aftonbladet. "Smart och sexig" heter det i en annan reklamtext.
OK. Jag beslutar att ge James Bond en chans, så här en vecka efter premiären.

Filmen är den 24:e om Ian Flemings brittiske mästerspion. Några av dem har jag sett, men tröttnade rätt fort ändå. Fast jag har ju inte kunnat undgå intresset i min omgivning, i ärlighetens namn mest bland herrar 50+. Att publiken finns, det är tydligt. Nästan 190 000 svenskar köpte biljett och såg "Spectre" under premiärhelgen.

Nu var det alltså min tur. Men hade jag vetat hur lång rulle det handlar om (2,5 timme) hade jag kanske inte satt mig i biofåtöljen i går kväll ... det gjorde jag hur som helst. Och blir inledningsvis lite charmad: hamnar mitt i Mexico City, på El Zocalo, där firandet av Dia de los Muertos (De dödas dag) pågår för fullt, med fantasifulla dräkter och masker.

Jaha och sen då? Jo tack, man åker helikopter hur länge som helst, i eviga kringelikrokar över det böljande folkhavet, men utan att störta. Förstås. Stora massiva hus sprängs i småbitar, det känns som att 9/11 går i repris. James Bond räddar sig hängande i fingertopparna, hoppar mellan hustak, springer hur fort och hur långt som helst, skjuter lite prick. En hacker-stjärna står för uppbackning. Det är ju en stor internationell sammansvärjning som ska hejdas!

Naturligtvis blir det biljakt också. Och mer helikopterflygning, ofta upp och ner. Tortyrscener, av ett slag som får mig att blunda. Blodet flyter, saker exploderar, det brinner. Mitt i alltihop hinner Daniel Craig – ja han som spelar Bond alltså – kyssa en kvinna lite lagom eldigt (det var absolut eldigare på Sean Connerys tid). Men sexigt, som reklamen utlovade? Ett antytt samlag, är det alltså vad som krävs för den etiketten? Nä, inte ens där ger filmen vad man lovat. Efter två timmar har jag svårt att sitta stilla, måste gäspa – samtidigt som "dramatiken" på vita duken är på topp ...

Jag kan bara konstatera, att jag aldrig blir någon Bond-brud. Ja, inte ens som en i publiken alltså. De andra svenska Bond-brudarna (framför allt Britt Ekland, Maud Adams, Izabella Scorupco) kan jag möjligen avundas en smula, men då med tanke på inkomsterna. Och så var de ju otroligt snygga också!

Kostnaden för biobiljetten sätter jag upp på kontot för allmänbildning. För nu har jag i alla fall sett den, filmen "som alla talar om", som "måste ses" och förvisso ligger etta på biotoppen.

Copyright Klimakteriehäxan