Jag har fotoalbum i travar. De innehåller allt, med början i de svartvita 9x9 som jag tog med min första kamera, i så uselt utförande att det är svårt att förstå att det över huvud taget kunde bli ett enda kort.
Medan åren gått har också mina kameror blivit bättre, även om jag aldrig hängt med i den tekniska framkanten. Men bilder har det blivit.
I dag är fotoalbum inget man ägnar sig åt. Kanske gör vi en och annan digital fotobok, det har åtminstone jag gjort, med mycket gott resultat. Fast det blir rätt så dyrt. Å andra sidan var inte heller de gamla papperskopiorna gratis.
Där sitter vi nu med ögonblicksbilder ur livet insatta mellan pärmar. Frågan är bara vad som ska hända med alla de där korten? Extra tydligt blir problemet när man närmar sig hyllorna med album i sitt föräldrahem. För redan i Barndomslandet användes kamerorna, med bälg, flitigt. I dag bläddrar vi utan att kunna identifiera mer än kanske hälften av personerna som poserar, ler rakt in i objektivet, åker skidor, gifter sig eller visar alla blommorna som kom på 50-årsdagen.
Ska då alltså de gamla korten slängas? Det känns som ett övergrepp. Men nästa generation har ju ännu mindre chans att känna igen några av de där människorna. Så vad är alternativen? Och hur ska de hantera bilderna från sin egen barndom?
Vi har lådor med gamla foton som tagits när ungarna var små. Sonen, den förstfödde, plåtades oavbrutet: sover, gäspar, skrattar, gråter, vinkar, äter ... och ingen bild kunde man slänga. Lite lugnare förhållande till kameran fick den två år yngre Dottern, men också hon förevigades i alla tänkbara och otänkbara situationer.
En gång i tiden tänkte jag att när jag inte jobbar lika mycket ska jag ta tag i det där. Rensa, ordna, göra nya album till barnen med en bildserie över deras barnaår. Nu är jag där. Men inte gör jag något åt saken. Rör inte relikerna.
Lagt kort ligger, skulle man kunna säga.
Copyright Klimakteriehäxan
Veckans tisdagstema är alltså kort och gott KORT, och jag valde den variant som uttalas med "o" fast man hade ju kunnat tänka sig "å"-ljudet också ... då hade det blivit en helt annan historia!
Ett jätteproblem - särskilt för den som saknar arvingar.
SvaraRaderaÄndå har jag börjat tillverka album för alla (nåja , somliga) gamla bilder. Tänkte det är klokt att göra det nu, medan jag minns vad förra generationen berättat om bilderna.
Margaretha
Precis så är det! För min del tror jag inte att våra barn kommer att ägna något intresse åt alla gamla foton som ligger och skräpar på olika håll.
SvaraRaderaDe hyr nog en container och gör sig av med allt när den dagen kommer att de måste röja efter min man och mig!
Ha en skön tisdag!
Jag känner igen. Har slängt mängder med gamla prylar och papper, böcker och fula tavlor, men fotoalbum.... stelnade ögonblick - nej dem kan jag inte slänga.
SvaraRaderaFörr var jag så ordentligt, satte in i album, skrev under varje bild. 2001, då sottern gifte sig, satte jag in de sista, sen var det digitalt. Många år utan ordning i fotofilerna, men nu gör jag fotobok till julklapp sen fem år. Och så gjorde jag fyra böcker av mina första 1000 blogginlägg. Fotona blev inte så bra där, men böckerna är Bokbladshistoria.
Jag tittar inte ofta i de gamla fotoalbumen, jag blir så fruktansvärt nostalgisk och känner hur åren rusar fram i raketfart...blir nästan lite deppig över tidens flykt då.
Det där fenomenet känner jag igen. Vågar knappt tänka på alla lådor som står i källaren. Blev lite påmind nu när vi röjde ur ett dödsbo. Får nog ta tag i det där i allafall. Ingen idé att spara semesterkort och sånt, det vill ingen ha. Tänker nog lägga över allt på CD skivor för varje barn och ge barnen tror jag(Om det nu blir av)
SvaraRaderaHa det gott i veckan
kram Meta
Usch ja, får dåligt samvete att jag inte sorterat bland mina föräldrars album och gamla kort.
SvaraRaderaTakk for at du tek opp eit dilemma.
SvaraRaderaFotoalbum fulle med minner er egentlig ein kulturskatt.
Men albumar ligg i hyllene utan at nokon ser i dei.
Datamaskina er full av bilder også,.., som berre EG ser...
Eg har bestilt Fotobok frå FotoKnutsen til barnebarna med blder frå dei var små og framover.
Håpe dei tittar i dei av og til...
Mmm, visst är det likadant här. Ibland har jag startat att scanna in bilder, men det tar tid och så ger jag upp igen. Det blir nog någon som får kasta dem en dag. / Britt
SvaraRaderaJag har alltid haft lätt för att rensa och så även bland kort. Numera har jag inga album utan lådor med ledkort och alla kort har årtal och namn på personer. Det har tagit tid men nu är det klart så min son kan få det desto lättare. För det är så frustrerande att inte veta vilka som är på ett foto.
SvaraRaderasom sagt så var inte papperskopiorna billiga heller... jag har massor, inte i album. Svärdöttrarna är nyfikna hur deras män såg ut förr i tiden... och hur mycket barnbarnen liknar sina föräldrar.
SvaraRadera