Den tränger sig in vart fjärde år, skottdagen, som hamnar mellan den 28 februari och 1 mars. Idag är vi där. Inte så märkvärdigt, kanske. Fast året blir ju en arbetsdag längre, men lönen blir oförändrad förstås ...
För den som råkade se dagens ljus den 29 februari skulle det i teorin betyda väldigt lång ungdom fast också glest mellan födelsedagskalasen. I Sverige finns i dag över 6000 personer som är i den situationen, men jag tillåter mig anta att de faktiskt blir firade en gång om året ändå, med lika många ljus i tårtan som andra som föddes samma år.
Dock finns det en gammal tradition som möjligen inspirerar till en annan sorts firande. För just på skottdagen och bara då heter det att anständiga flickor kan fria till sin käresta. Traditionen lär vara brittisk och uppkom på 1800-talet, förmodligen mer skämtsamt i fördomsfulla sammanhang som "inte ska väl ett fruntimmer ta sådana initiativ, det är mannens sak!".
Skämt eller inte, men tanken har bitit sig kvar. Jag är en av dem som faktiskt gjorde slag i saken en gång för många år sedan.
Vad han svarade?
Han sa ja. Förstås, höll jag på att tillägga.
Om vi gifte oss? Nej, förstås, höll jag på att tillägga.
Som tur var hittade jag så småningom en annan karl som så vitt jag minns friade alldeles självmant, jag behövde inte invänta den där klämdagen. Det hände för 33 år sedan och på den vägen är det.
Men om du syster går omkring och är lite giftassugen – kläm till så här på klämdagen, vetja!
Copyright Klimakteriehäxan
Det ordnade sig för mig också. / britt
SvaraRaderaäven jag blev gift till slut, hittade far till mina ofödda barn ♥
SvaraRaderaOtur att arbeta på skottdagen, man skulle inte ta sig något viktigt arbete på skottdagen.
(fast jag alltid sa att jag aldrig ska gifta mig eller skaffa barn :)
SvaraRaderaI NT idag var det en intervju med en man som antingen fyllde 40 eller 10 år. Han tyckte det var bra att han kunde välja.
SvaraRaderaJag kommer inte ihåg att någon av oss friade - vi enades bara för 40 år sen om att vi skulle flytta ihop eftersom det var mycket billigare än att bo i två stora lägenheter. Jo, förresten, Kent, som är ordentlig, ville inte flytta ihop om vi inte gifte oss. Så då gjorde vi det. Så det var väl ett sorts frieri.
Ingrid