Lilla snigel akta dig!

Har ägnat en del tid och energi åt jakt. Med hyfsad framgång. Vilddjuren kommer fram i skymningen och då är jag beredd med mitt vapen. Behöver inte ens smyga, jag är snabbare än mitt villebråd.

Vi har fått mördarsniglar i grannskapet. En plåga som drabbat otroligt många, vi hade klarat oss länge. Och nog för att det är äckligt att ha ihjäl dem (jag är i själ och hjärta djurvän förstås) men det är ännu äckligare att ha dem kvar och få allt grönt uppätet, kanske råka kliva på en.

Turligt nog har vi inte de där inkräktarna i hundratal (än). Jag har dessutom beväpnat mig ett av de tre i Sverige godkända medlen för snigelbekämpning, en sorts ljusblå korn som är "snigelgodis" och som de ska dö av. Kanske har det effekt.

Det beror nog inte på de här spanska odjuren, men jag ska aldrig mer betala för sniglar på krogen. När de kommer från köket hjälper det inte att de kallas escargots. Jag kom till insikt om att det jag gillade med rätten var brödet och vitlökssmöret. Låter fransmännen ha sin "delikatess" för sig själva hädanefter. De ser ju faktiskt ut som måslortar till råga på alla!

Men alla sniglar är inte av ondo. Vanlig svart skogssnigel skonar jag självklart om jag stöter på en. Och den lilla rackaren på mitt foto var ju faktiskt bara söt, ett par centimeter lång när den kröp fram i sakta mak, i kamouflage mot stenen.

Minns hur vi på öppna förskolan sjöng "Lilla snigel, akta dej", både barn och föräldrar med ett förmanande pekfinger i luften, och får hejda mig själv för att inte börja nynna på den låten igen.
Men mördarsniglarna tar jag inga bilder på och har verkligen inte minsta lust att besjunga dem heller.

Copyright Klimakteriehäxan