I hetaste laget

Förvisso har jag varit journalist i femtio år. Och nog har jag lärt mig ett och annat genom åren. Vant mig vid att resa och packa, rätt och snabbt, för olika sammanhang och klimat. Så småningom också insett vikten av det lilla ordet "research".
Desto mer pinsamt att inse, att jag just nu missat gruvligt på just den punkten.

Inte var ordet research något man hörde på Arvika Nyheters redaktion 1965. Jag vet inte när det dök upp på allvar, däremot vet jag att i dag är journalister som specialiserar sig på att gräva, undersöka, ja alltså researcha – de är guld och all respekt värda.
Men här står jag nu och känner mig som en idiot eller möjligen nybörjare.

Jag har bokat en resa som strax ska ta sin början. Det bär iväg till Louisville i amerikanska delstaten Kentucky, där min väninna sedan över trettio år, Barbara, bor. Äntligen ska det bli av! Hon har varit här och hälsat på, vi blev kompisar i Guatemala, har mötts i Köpenhamn, Miami och i Washington DC, men det där med att jag skulle komma iväg hem till henne, det har verkat ogenomförbart. Tills nu.

Beslutet blev fattat i flygande fläng. Klev in på en resebyrå bara för att kolla läget. Den vänlige mannen bakom disken knappade frenetiskt och kom upp med något som både han och jag betraktade som ett kanonpris: tur och retur Louisville, med stopp i New York på hemvägen, för under 5 000 kronor. Jag slog till direkt, utan att kolla om den jag skulle besöka faktiskt skulle finnas hemma när jag kom ...

Att researchen därmed lyste med sin frånvaro är solklart. Ännu konstigare är att jag inte hade den minsta fundering över vilket väder jag skulle komma till.
Barbara bor, visar det sig, i tropikerna. När jag släpat upp resväskan för att börja packa kollade jag, bara så där i förbifarten, vädret på mitt resmål på en nätsajt. Trodde inte mina ögon.

Inser nu att vi nog aldrig pratat om klimatet på hennes hemmafront.
Louisville, Ky, hade för dagen 35 grader. Celsius. Plusgrader. Det ska det vara dagen när jag landar också. Kanske kör man filmklassikern "I hetaste laget" på planet över Atlanten?

Då ska ni veta att jag svurit på att aldrig mer åka till Medelhavet mellan midsommar och september, eftersom jag anser att det är för varmt. Nog för att jag bott och arbetat i varmt klimat, men då med en tid att vänja sig och med upparbetade rutiner för att hantera det. Som att man alltid behöver en jacka eller kofta i heta länder. Inomhus, alltså.

En period reste jag rätt regelbundet till Panama, ett ställe där man sällan fryser. Jo, inomhus. Jag var aldrig där utan att tappa rösten. Kanske var det vilsamt för mina arbetskamrater, jag tvingades ju faktiskt hålla tyst ibland ... medan luftkonditioneringssystemet surrade på.

Alltså är jag på väg till en plats där vädret kommer att vara odrägligt. Bara att glömma det där med att strosa på stadens gator, knalla runt mellan hus och parker och titta på folk. Minns hur det var när jag och en annan väninna checkat in på hotell i San Antonio, Texas, och gick ut för att se oss om.

Folk kom rusande till fönstren, pekade på oss, skrattade: Titta! Två idioter som GÅR TILL FOTS!
Naturligtvis hade de rätt. Ingen människa kunde promenera där. Det blev snabb retur till hotellet, där a/c:n skötte temperaturen.

Jag har redan börjat svettas inför resan till Kentucky. Så klart, eftersom jag nu fått plocka fram det svalaste jag vet: linnekläder. Som måste strykas innan de tillåts bli "naturskrynkliga". Behöver jag påpeka att jag inte bara ogillar hög värme utomhus, jag hatar att stryka också?!

Copyright Klimakteriehäxan