 |
| Från Skogskyrkogården i södra Stockholm. |
En gång för många år sedan pratade vi vid vårt middagsbord om begravningar, jag vet inte vad den konkreta anledningen var.
Men jag sa i alla fall något om att jag inte så gärna gick på begravning, och så citerade jag en kollega som anammat en egen regel för att avgöra om hon skulle närvara när det var dags för det formella avskedstagandet.
Hon sa:
-Jag frågar mig helt enkelt: skulle hen gå på min begravning? Om svaret är ett tveklöst "ja" bör jag gå. Om svaret är ett tydligt "nej" eller "tveksamt" kan jag slippa.
Dottern funderade en kort stund. Sedan sa hon, mycket kärleksfullt och med ett tröstande tonfall:
-När du dör mamma ska i alla fall jag gå på din begravning.
Copyright Klimakteriehäxan
Begravningar är trevliga tillställningar, i alla fall för gamla människor; man träffar släkt och vänner man träffar alltför sällan.
SvaraRaderaP.S.
Lyran tagit över fredagsutmaningen, olika varje vecka:
http://www.lyransnoblesser.se/2016/11/basta-dystopien.html
Och samtidigt är det lite konstigt att någons död ska krävas för att man ska ses ...
SvaraRaderavet inte om det var bättre förr...
SvaraRaderaVi var på Skogskyrkogården i somras, vid minneslunden. Usch, det var så tungt så tungt...
SvaraRaderaEn begravning är till för dem som är kvar i livet, anser jag. Man måste själv bestämma huruvida man vill och kan vara med. Oftast är det nog av godo att kunna vara det, hur jobbigt det än är just precis då.