Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
Det är snudd på vår i luften när jag promenerar i skaplig takt längs Årstaviken. Flitigt fågelkvittrande hörs.
Det är skator som susar förbi, flaxande kråkor. Och så, alltid på samma ställe, busken där ett jättesällskap gråsparvar håller till. Många är de, det är omöjligt att fånga dem på bild utan att skrämma bort minst hälften.
Men det är en och samma buske hela tiden! Hur går det till? Varför sätter de sig inte och umgås i en likadan buske fem meter bort?
De gör inte det, helt enkelt. Inte lockas de av någon fågelmat utlagd i buskarna heller vad jag kan se. Just gråsparvar brukar väl inte få folk att rusa och köpa solrosfrön i storpack, det krävs domherrar och talgoxar för det.
Men bristen på ätbart spelar tydligen ingen roll.
Gråsparvarna har valt buske och de står fast vid sitt val. Principfast pippi! Copyright Klimakteriehäxan
Bokbloggsjerkan, som varit frånvarande ända sedan i somras, är tillbaka! Så trevligt, den har varit efterlängtad. Har du glömt vad det går ut på?
Bokbloggare plockar upp en fråga som Annika ställer på fredagar och man har flera dagar på sig att svara. Den här gången har jag inte hunnit med i svängarna. Så i princip för sent ...
Försöker få till ett kort svar på en svår fråga ändå: Om du skulle tvingas välja mellan en hög med böcker av för dig okända författare, eller en med dina favoriter, vilken hög skulle du välja och varför? Oj! Jo, jag ska ta det djärva alternativet, högen med de okända. För chansen till nya möten, nya sätt att berätta, ny hantering av språket, kanske också från nya områden, både geografiskt och ämnesmässigt. Favoriterna vet jag ju var jag har ändå! Andra svar här. Copyright Klimakteriehäxan
Sökte nytt jobb härom dagen.
Satsade rejält på mitt framträdande. Det hjälpte inte.
Jag fick alltså inte anställning, trots att jag sjöng "Mamma Mia" och träffade rätt toner oftare än jag sjöng fel ...
Det är på ABBAs eget museum man får sjunga karaoke under skylten "Vi söker en femte medlem – är det du?" står det, något i den stilen i alla fall.
Känner du någon som inte gillar ABBA?
Tror inte att jag gör det. Och det verkar fullständigt självklart, faktiskt. Vilka låtar! Vilken musikskatt! Sinsemellan är det förstås väldigt olika melodier, väldigt olika sorts texter. Ibland med slagkraftiga repetitioner, som i "Ring Ring", eller med medryckande "wow-wow" som i "Mamma Mia".
Men bland alla superba låtar finns det en som är alldeles speciell. Den går rakt in i hjärtat och visst är den vacker musikaliskt, men det är texten som gör det. "Slipping Thru My Fingers" heter den i engelskt original, av Björn Ulveaus, genialt försvenskad av Niklas Strömstedt till "Kan man ha en solkatt i en bur?". Ni vet ju vad den handlar om: man ser sitt barn växa upp och försvinna till ett eget liv.
Jag har alltid trott att det handlade om en mammas känslor, eftersom Agnetha Fältskog var den som sjöng huvudstämman. Fast där satt jag väl fast i gamla fördomar. Det var faktiskt pappa Björn som kände den där saknaden i bröstet när parets dotter Linda klev i väg på den snöiga gången för att gå till skolan från huset där hon bodde med mamma sedan föräldrarna skilt sig.
Det är bara en av de saker man får veta om Abbornas liv bredvid scenen när man besöker ABBA-museet.
Tänk att det hann gå nästan fyra hela år innan jag kom iväg dit, trots att det ligger på Djurgården, nära och lätt åtkomligt!
För 40 kronor hyr man en audioguide som på arton olika punkter i utställningen bjuder på en berättelse framförd av en av de fyra stjärnorna i kvartetten. De är förvånansvärt öppna, stundtals snudd på privata. Som besökare förleds man nästan att tro att man blir bekant med Björn, Benny, Frida och Agnetha "på riktigt".
En bit in i rundvandringen kommer man till det där köket ni ser på fotot överst. Känns ganska välbekant, inte sant? Stearinljus och tekanna på furubordet, blommig gardin, en klassisk Bumling-lampa i taket. Transistorradio, självklart.
Då berättar Björn att just den bilden vi ser genom köksfönstret på dottern Linda tog han medan han överfölls av de där känslorna som jag tror att så gott som varje mamma eller pappa drabbats av i liknande situationer.
Jag är glad att jag äntligen kom iväg. ABBA – The Museum drar massor med besökare, mest i turisternas högsägong förstås, men så här en vardag i januari slapp vi trängas. Och jag vågade ju i alla fall provsjunga ... för ingen fanns i publiken, mer än Dottern som såg på med ett överseende leende. Hon som är min solkatt som inte heller går att ha i bur.
Det är fredag och helgen står outnyttjad och väntar runt hörnet. Så gör också Helgfrågan, "stafett för bokbloggare", med ursprung i bokhörnan hos Mia.
När man går in på t.ex Bokus så ser man den här indelningen och då kommer frågan:Vilket ämne läser du helst? Enligt bild ovan.Vilken är den bästa bok du läst inom det ämnet? Illustrationenär visserligen lite svårläst i den här storleken, men jag ser ändå att längst upp till höger står det "skönlitteratur" och det är där jag känner att jag hamnar, även om jag visst kan läsa och uppskatta annat också. Då kommer vi till det där momentet när man ska dela ut sin guldmedalj. Verkligen inte enkelt! Det måste bli en hel prispall (och det är ändå långt ifrån rättvist). På tredje plats: En bön för de stulna (A Prayer for the Stolen) av Jennifer Clement. På andra plats, ett starkt silver: En halv gul sol (Half of a Yellow Sun) av Chimamanda Ngozi Adichie. Och så, tam-ta-ram-tam: på guldplats hamnar mästarinnan av dem alla, Selma Lagerlöf med Kejsarn av Portugallien. Gemensamt för de tre är att de alla har verklighetsgrund som gjorts om till fiktion. Bronsboken handlar om kvinnors eländiga situation på Mexikos landsbygd. Silvret om Biafrakriget i Afrika, speglat genom en nigeriansk familj. Och Lagerlöfs berättelse berättar om en fars ohanterligt stora kärlek till en dotter vars eventuella brister han vägrar att se innan han dör för hennes skull. Ytterligare en sak har de här historierna gemensamt: de är gripande, i ordets starkaste bemärkelse. Har du inte läst? Gör det, du kommer inte att ångra beslutet!
Katja of Sweden är död, 97 år gammal. Tänk som hon påverkade oss, från 50-talet och framåt! Mönster, plagg, skor – allt fanns på hennes repertoar. Dessutom var hon själv en nordiskt sval skönhet och hennes kläder visades av Sveriges snyggaste modeller, kläder som också lät tala om sig internationellt. Det har redan gått tio år sedan Katja blev frimärke. Då skrev jag så här om henne: "Att hon gått till mode- och designhistorien är helt klart, även om hon aldrig blivit använd till inrikes brevporto för 5.50. Det blir å andra sidan den billigaste Katja-modell som någonsin sålts, dessutom i ovanligt stor upplaga. Fast passformen blir det kanske lite sämre med. 'Den sitter som klistrad' är inte ett omdöme som skulle falla Katja i smaken." Hon hette Geiger i efternamn och levde ett inte okomplicerat liv, men oavbrutet kreativt. Hennes barnbarn har fört modeskapandet vidare till nya generationer, med bl a en butik på Manhattan i New York. Boken ni ser på bilden är läsvärd. Det är en stor stjärna på modehimlen, en ikon, en idol, som nu slocknat. Hon blir inte glömd! Det var hon alltför nyskapande för, för mycket av en förebild. Läs gärna hela min text, från 2007, den finns bara ett klick bort! Copyright Klimakteriehäxan Nu också på Nyfiken Grå. Uppdaterad version.
Jag lystrar än en gång till Lyran som påbjuder en tematrio. Hon skriver så här: Ge mig en tysk, en fransk och en spansk så får vi se vad det blir. Blanda kulturformer som ni vill, läsbart, sevärt eller örongodis går lika bra. Här kommer tre synnerligen läsvärda böcker på respektive språk. Extra plus i kanten: ingen av dem är en tegelsten utan tvärtom riktigt slanka volymer! Bernhard Schlink: Högläsaren (Der Vorleser) Annie Ernaux: Sinnenas tid (Passion Simple) Gabriel Garcia Marquez: Ingen skriver till översten (El colonel no tiene quien le escriba) Se där! Tematrion på plats! Det var frestande att klämma till med en Bellman också, men jag avstod ändå. Och ja, jag vet mycket väl att Garcia Marquez inte är från Spanien utan från Colombia, men språket är ändå rätt. Copyright Klimakteriehäxan
Det går åt andra hållet nu, hör ni. Mot längre dagar, mera ljus, högre temperaturer. Ett osvikligt tecken är att julbelysningen monteras ner från gatorna. I Gamla Stan i Stockholm pågick nedplockningen i dag. Gröna girlander, stjärnor och lampor kom ner i gatunivå och lades på lastbilsflak för transport till lagret, där prylarna får vänta till november när det är dags igen.
Veckans tisdagstema är ANDRA HÅLLET och det kändes inte enkelt, inte förrän jag klev av bussen på Räntmästartrappan och fick syn på grabbarna några meter upp i luften.
Visste ni förresten att första gatubelysningen i Stockholm lär ha satts upp redan på 1600-talet?
Skrev i mitt förra inlägg om hur jag hittat muslortar.
Idag fann jag en annan avföringshög (utomhus denna gång tack och lov) med prydliga pärlor som faktiskt hade en nästan blåaktig färg i solen.
Vet inte om någon vill delta i den berömda tävlingsgrenen "gissa bajset" här hos mig, men jag gissar själv på rådjur. Grannarna ser dem hela tiden, vi ser dem nästan aldrig. Men nu fick vi i alla fall ett visitkort ... (min känga är med på bilden så att ni får ett hum om storleken).
Vi fick besök när vi inte var hemma. Oväntat besök. Små små bajskorvar visade att det hade varit kalas av samma typ som i filmen "Brakfesten" ni vet, där stolarna vid matbordet bytts ut mot toalettstolar. Möss gör uppenbarligen också så att de äter och skiter på samma ställe.
Storstädning fick det bli, förstås. Ett väldigt skrubbande där det var uppenbart att kalaset hade pågått. Och sedan gällde det: hur blir man av med dem? Hörde en förståsigpåare på tv som konstaterade att förvintern 2016 var en tid när många hade musproblem men att man kunde trösta sig med att när snön lagt sig skulle de små liven inte hitta in igen.
Nähä. Men det är ju ingen snö! Så det expertrådet gick ju inte att lita på. Det fick bli en utflykt till närmsta Clas Ohlson för inköp av elektronisk musskrämmare, en mojäng som påstås skicka ut för människan ohörbara ljud som mössen skyr. Två stycken pluggade jag in, och tack och lov, de hördes inte!
Fast mer erfarna råttjägare sa att det enda raka, det är att gillra fällor. Sagt och gjort. Dock var det inte bara, som jag trodde, att sätta dit en liten ostbit och sedan vänta.
Nej, sa grannen som jag litar på i alla sådana här frågor, du ska klämma ut lite kaviar på osten också, det kan dom helt enkelt inte motstå!
När vi lämnade huset tog grannen över jakten. Två möss fastnade, på betet med kombinationen ost och Kalles kaviar så vitt jag förstår.
Hade de inte nöjt sig med bara en bit grevé?
Ja inte vet jag vad som verkligen är mums för möss. Tack och lov verkar de i alla fall hålla sig utomhus nu. Och där lär de väl varken få ost eller kaviar, så jag hoppas att de inte kommer in i hopp om mera godis ... förresten borde man kanske prova den där kombon alldeles själv? Även om det låter lite knepigt.
Det är kramens dag i dag, visar det sig.
På hemsidan för temadagen står följande: "Dagen firas för att uppmärksamma kramen och dess betydelse och för att vi ska få en chans att kramas lite extra. Du kan t ex hyra dig en björndräkt och gå till närmsta köpcentrum och krama alla som går förbi. Om du inte vill göra det så kan du alltid krama alla i din närhet en extra gång." Jag säger bara OJ. Och är inte odelat entusiastisk. Hyra en björndräkt??? Visst har man hört talas om björnkramar, men ändå ...
Skrev om kramandet på sajten Nyfiken Grå i höstas. Det kan ha gått dig förbi. Men att reparera skadan är enkelt! Läs texten här!
Lyran bjuder på en ny utmaning. Hon skriver så här: Det är helt enkelt så att jag inte är jätteförtjust i tegelstenar. 230 sidor är perfekt för mig. Men, det finns ju undantag, det finns böcker som jag faktiskt inte vill ska ta slut. Berätta om den bästa tegelsten du läst! Begreppet tegelsten är lite flytande, men kanske passar det böcker som omfattar mer än ungefär 500 sidor. Jag håller helt och fullt med: alldeles för många författare tillåts numera breda ut sig i all oändlighet på sida efter sida, trots att deras story verkligen inte tål det. Men det finns undantag, som sagt. Och en verklig favorit har jag: "USA" (The US Trilogy) av John Dos Passos (1896-1970), utgiven i en volym redan 1938. En riktig tjockis! Dos Passos var en av "grabbarna" i gänget kring Hemingway men polaren Ernest kom att bli mer känd i breda kretsar. Vilket absolut inte betyder att han var bättre! Faktum är att jag rätt som det är tänker att "USA" är det bästa jag någonsin läst, över huvud taget. Man får en historielektion. Man får lära känna verkliga personer, porträttet av Isadora Duncan är ett mästerverk på få sidor, ett av många. Dessutom bjuds läsaren på tidsmarkörer som schlagertexter och tidningsrubriker, äkta vara. Och så den fiktiva historien om ett antal huvudpersoner som kommer in i och går ut ur texten. Helt fantastiskt är det att skiljas från en av dem på, låt oss säga, sidan 213 i del 1 för att samma person sedan dyker upp på sidan 29 i del 2 och man är helt med på noterna! Väl genom alla tre delarna har man fått en läsupplevelse som går utanpå det mesta. Fast det tar tid, det gör det. Jag tror att det hade varit väldigt bra om Donald J. Trump hade läst den här tegelstenen. Det skulle ha varit direkt nyttigt för honom, som (ursäkta) förefaller mig tämligen historielös, även om han sedan i går har nummer 45 i raden av presidenter i USA. Undrar hur Dos Passos skulle ha skildrat honom? Copyright Klimakteriehäxan PSDet här med tegelstenar tycker jag f ö är ett rent fysiskt problem också. De är både tunga och otympliga, t o m när de är i pocketformat.
Ny bloggarutmaning har sett dagens ljus: Helgfrågan, med rötterna i Mias bokhörna. Och Mia går ut lite löst, undrar hur läsplanerna för helgen ser ut? Ovanligt lätt att svara på. Jag ska läsa ut "Björnstad" av Fredrik Backman. Så annorlunda mot hans tidigare! Har läst tre av de fyra han gett ut och kände efter "Britt-Marie bor inte här" att han upprepade sig själv och att vi nog inte skulle ha så mycket mer med varandra att göra han och jag. Så kom då den senaste, hans femte, "Björnstad", och Dottern önskade sig den i julklapp. Hon är stort Backman-fan, började med att följa hans blogg för riktigt länge sedan. Naturligtvis låg boken under granen och väntade på henne. Innan dess hade jag sett den hyllas hur många gånger som helst. "Årets bästa bok" sa folk. Och jag tänkte att dom tog väl i i överkant. Möjligen kommer jag inte att placera den i den absoluta toppen på min lista över lästa titlar, men bra är den. Dessutom direkt plågsam stundtals. Dottern sträckläste den, Maken likaså. Själv har jag tagit lite mer tid på mig, men innan helgen är över är den utläst, lovar! Copyright Klimakteriehäxan
Det är nu de behövs. Det är nu de står för hopp. Det är nu de finns nästan överallt.
Tulpanerna.
Visst har det hänt samma sak med dem som med andra företeelser som varit fast knutna till vissa tider: gränserna luckras upp, som med julsakerna, och semlorna ni vet ... de som numera dyker upp till och med före nyår!
Men att tulpaner är tillgängliga på andra tider än vårvintern kan väl bara uppfattas som positivt. Inget kaloripåslag som med semlorna, ingen uttröttningsrisk som med julbelysningen. Fast det är så här i januari som de verkligen känns som gamla efterlängtade vänner det är ljuvligt att återse, efter en lång tid åtskilda.
I många många år har jag sagt att jag skulle vilja åka till Holland och se deras enorma tulpanodlingar med egna ögon, men det verkar aldrig bli av. Får kanske nöja mig med Ulriksdals slottsträdgårds tulpanland, under tak. Kommer nog att vara ännu mer imponerande om någon liten vecka. Och det är ok, jag åker gärna dit igen!
Berätta om böcker/texter som har någon mjuk sak i titeln!
Så lyder påbudet från Lyran som denna gång vill ha en triss, i ess får man förmoda ...
Då väljer jag tre sinsemellan väldigt olika böcker med ett par gemensamma nämnare: det finns ett djur i titeln. Och så är huvudpersonerna i historierna väldigt ensamma och utsatta människor, vars öden man omöjligt kan bli oberörd av.
Först "Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen. Det kan tyckas låta lite gulligt, men det är en sorgens fjäril vars mjuka vingar finns på omslaget. Om kvinnan som drabbas av den sjukdom som är en av de allra grymmaste: ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros. Kroppen dör bit för bit medan hjärnan lever som förr tills slutet kommer, vanligtvis när andningen blir för tung.
"Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Nighttime) har skrivits av britten Mark Haddon och handlar om en pojke som har autism. Läsaren får märklig inblick i hur livet kan te sig när till synes vardagliga ting förvandlas till hot och all sorts kroppskontakt är otäck. Romanen har översatts till scenen och spelats på teater både i Sverige och internationellt. Att jag läste den berodde på omslaget, otäckt men fascinerande. "Kvinnan som mötte en hund" var en gång Elsie Johanssons debutroman (hon hade publicerats som poet tidigare). Det här är verkligen inte heller någon feelgood-berättelse men boken är svårt att lägga ifrån sig och har man väl läst om hur Vera försöker klara isoleringen som en sjukskrivning medför glömmer man det inte.
Inte den heller, alltså. Tre starka öden att ta till sig.
Jag har alltid påstått att jag inte kan ljuga. Och för att inte råka ut för problem försöker jag inte ens.
Då tänker jag förstås på privatlivet.
Att ljuga i jobbet är precis lika främmande om inte ännu mer. Sven Melander slår huvudet på spiken i sin korta prata. Tar inte ens en minut att lyssna på!
I min värld är det direkt olämpligt att låta påskina att journalister far med osanning och gör det med flit och onda avsikter.
Alltså finner jag det lämpligt att man tar till sig Melanders ord som jag menar också är mina. Låter honom dessutom stå för mitt bidrag till denna veckas tisdagstema som lämpligt nog är LÄMPLIG. Copyright Klimakteriehäxan (och Sven Melander förstås)
Vill du förändra världen (till det bättre, då)?
Börja med att bädda din säng!
Det rådet fick en ny årskull studenter vid ett amerikanskt universitet av en prominent gästföreläsare. Han medgav att det kunde låta nästan lite löjeväckande eller i alla fall i enklaste laget, men vidhöll att rådet var värt att åtminstone pröva.
Lakan från H&M Home
Så vad vinner man då på att bädda sin säng innan resten av vardagens plikter tar vid? Ja, allra först känslan av att ha börjat dagen med något som gett ett synligt resultat. Och det tar ju faktiskt inte lång stund att skaka rätt kudden eller kuddarna, släta till underlakanet och puffa upp täcket.
I en amerikansk opinionsundersökning med 78 000 deltagare kom det fram att 71 procent av gruppen med bäddade sängar kände sig lyckliga, medan bara 62 procent av de obäddad sängarnas folk kände sig lika nöjda med sina liv.
Samma undersökning kom också fram till att människor som bäddade sin säng varje eller åtminstone nästan varje dag trivdes bättre på jobbet och dessutom tränade mer för hälsans skull. De tog helt enkelt sängvägen till lyckan.
Sömnforskare har dessutom tyckt sig kunna konstatera att var femte sängbäddare sover bättre om natten än de som lämnar lakan och täcken i en enda trasslig hög vid uppstigandet. Sängbäddarna befanns också tåla stress bättre.
Favorit från Hemtex
Det fanns en tid då det hette att kloka människor lämnade sängen obäddad för att den då blev bättre vädrad och mindre trivsam för alla skumma mikroorganismer som bor i våra sängkläder, även om vi inte vill tänka på dem. Tydligen ett omodernt förhållningssätt.
En sak är säker: det är skönare att krypa ner i en bäddad säng än att ta tag i skrynklorna när man är som allra sömnigast. Men viktigt är det också att lakanen är av skön kvalitet och dessutom, hur fånigt det än kan låta, med ett mönster som passar den sovandes kynne. Rätt lakan kan förmedla en härlig känsla av tillfredsställelse. Och förmodligen har forskarna rätt: vägen till lycka kan åtminstone delvis gå via en bäddad säng!
Och om du undrar: jo, jag brukar bädda sängen så gott som varje dag, numera. Började faktiskt med det långt innan jag läste om de här undersökningarna jag citerar här ...
"Du läser just nu en text publicerad på en webbsida. Sidan, med många fler texter av olika
karaktär, är åtkomlig via din dator, din mobil eller din surfplatta. Men utan
bredband kommer du ingenstans.
Förmodligen har du vid det här
laget vant dig vid att kommunicera med släkt och vänner via e-post och Facebook,
även om de yngsta användarna bytt socialt forum. Kanske har du ett
Instagramkonto där du publicerar semesterbilderna för bekantskapskretsen att se.
Säkert googlar du inte en eller två utan flera gånger om dagen. Och tänk så
lätt det är att surfa runt, hitta läsvärda ..." Ja man behöver bara dra sig till minnes den katastrofliknande känsla som drabbar en när plötsligt inte Internet-uppkopplingen lever och fungerar som den ska. Hur är det då möjligt att den som sköter stor del av såväl affärer som sociala kontakter via nätet inte ska ha kvar den självklara rätten om personen en dag hamnar på ett äldreboende? Det kan bli helt förödande! Utbyggnaden av bredband i Sverige är långt ifrån rikstäckande och när det handlar om äldreboenden verkar man inte särskilt engagerad i att uppdatera servicen så att den per automatik omfattar en fungerande nätkontakt. Här måste något hända, snart! Du läser hela min texthär, på News 55, en sajt tänkt framför allt för en äldre publik – och som bara fungerar för den som tar sig ut på nätet. Kul om du både läser, kommenterar och delar! För håller med tror jag bestämt att du gör ... Copyright Klimakteriehäxan
Behovet av levande ljus tar inte slut bara för att julen gör det. Men det är skönt att byta från rött till vintervitt och ta in de första rosa tulpanerna!
Det kallas för heminredning, eller hur?
Så här års är det extra lätt att fastna framför teven. Det vet Lyran, som därför lanserar en ny utmaning för oss andra bloggare att nappa på. Nu är ämnet den bästa brittiska tv-serien!
Jaha, och om man inte svarar "Downton Abbey", vad svarar man då? Den är ju ändå suverän, tack vare tidsskildringen, kläderna, Maggie Smith.
Men "Line of Duty" tillhör senare tiders absoluta höjdare tycker jag, bara jag kom över att ena dottern till paret i "Vår största kärlek" förvandlades från lesbisk rektor till stenhård polis utan att man varken såg eller hörde minsta skillnad på de två – och serierna sändes tätt efter varandra i SVT!
Sedan finns det ju en annan genre: den dokumentära. BBC:s "Akuten" är resultatet av ett ofantligt komplicerat projekt med kameror i varje hörn på King´s College-sjukhuset i London. För tittarna en aldrig tråkig, stundtals halsbrytande resa mellan tragedi och komik, kärlek och ensamhet. Såväl personal som patienter bjöd på sig själva på ett oemotståndligt sätt. Och då har jag ändå inte ens nämnt David Attenborough, mästarnas mästare, strax 91 år och still going strong.
Det var precis en sån här januaridag som min pappa hastigt dog, nyss fyllda 59. Hon som blev änka, min mamma, var tre år yngre. Vilken chock!
För att vara till hjälp och stöd tog jag ledigt från jobbet och stannade i föräldrahemmet, det blev kanske någon vecka. Vi bet ihop, lagade mat som vi åt, satte på teven, försökte läsa ibland men det var svårt med koncentrationen för oss båda.
Så åkte vi till närmaste stad i något ärende som jag inte minns. På Storgatan låg en av mammas favoritbutiker: handarbetsateljén. Vi gick in. Ut kom jag med en blå linnebit som skulle broderas och bli en jultavla, med gran och tomte mitt i en liten stad. Eftersom julen var över för den gången antar jag att den var på rea ...
Jag skred till verket. Det gick ju att föra nål och tråd upp och ner genom tyget och ändå vara till sällskap, pratbar.Några tårar sjönk nog ner bland stygnen, men det syns inte. Till min och allas förvåning blev broderandet klart, jag var nöjd med resultatet och spände upp mästerverket på en pappskiva.
I fyrtio år har den där tavlan nu suttit uppe på min vägg varje jul. Ett kärt återseende varje gång. I dag, när jag tar ner den igen på Knuts anmodan, sänder jag som vanligt några extra tankar till de två som brukar kallas "mina dagars upphov".
Copyright Klimakteriehäxan Om du klickar på bilden ser du den i större format och därmed mer i detalj!
Ebb i kassan brukar det ofta talas om så här års, när helgerna har kostat en del, även för den sparsamme. Då kan det som är gratis vara extra gott. Nu går besökare i Stockholm förvisso gratis på många muséer, andra kan bjuda på entréavgiften vissa tider. Men att kombinera konstnjutning med att transportera sig känns väl ändå så gott som oslagbart? Visst, det behövs en giltig biljett till kollektivtrafiken innan det kan bli konståkning av det här slaget. Fast sedan är det en ren fröjd att se alla offentliga utsmyckningar i gångtunnlar och på stationsväggar. Siri Derkert var väl först när hennes för all del väldigt omdebatterade verk invigdes 1965, på station Östermalmstorg. Dock har man sedan dess enträget fortsatt att satsa på spännande konst och snart sagt alla stationer har något att vila ögonen på (undantaget Zinkensdamm som är min närmsta station, där ser det verkligen urtrist ut!). Det som senast drog till sig mina blickar visar träd och människor ovanför spåren vid Danderyds sjukhus (fotot ovan). Fotografiskt tryck på emalj, på plats sedan 2008 och upphovsperson är Klara Källström som vid verkets tillkomst bara var 24 år! Men faktum är att detta är bara en bild av väldigt många som är värda trafikanternas uppmärksamhet och beundran, i stället för att fixera den där mobilen folk envist har i handen och stirrar på. Varför har vi så förtvivlat bråttom egentligen? Och så svårt att släppa telefonen? En linje som man bör åka med lite extra tid för att gå av på en station och vänta på nästa tåg, det är den blå. Solna Centrum-stationen måste göra varje besökare glad med sina färger. Kungsträdgården tog tredjeplatsen som coolaste t-banestoppet efter Neapel och Moskva. Till exempel. Vill man planera sin åktur, som kan ta en stund – det handlar om en sträcka på 110 kilometer – finns en broschyr med bilder och beskrivningar. Att besöka världens längsta konstutställning är i alla fall perfekt när vädret inte visar sin bästa sida. Och något krav på is föreligger inte för den här sortens konståkning! Copyright Klimakteriehäxan
När Knut knackar på dörren och julen tar slut har också den vita snön bytt färg och är mer åt det svarta hållet.
Kanske var det det formgivaren tänkte på när hen gjorde mina julgubbar i svart metall: tomtar och snögubbar i en grupp om sex, glada individer som vinkar till publiken med visserligen stela, men ändå vänliga armar. Ett enkelt litet konstverk, helt i min smak.
Nu får det här gänget strax krypa ner i källaren igen, i väntan på nästa jul.
Och eftersom jag gillar dem lite extra tack vare att de varken är röda eller trendigt glittriga, så kan de vara ganska säkra på att få komma upp i ljuset igen!
Det kan vara den första vinterväska du mött. Men den kan också förvandlas till en mer årstidsneutral variant. Hur som helst vågar jag påstå att den är unik! Jag har fått den i present och den är köpt direkt av kvinnan som gjort den, ska vi säga "uppfunnit" den kanske?!
Denna märkliga handväska är sydd i manchester med axelrem av tvinnat och flätat garn. Locket är löstagbart, fodrat med rött tyg och, för vinterbruk, försedd med en halv tumvante där man kan sticka in en hand om den behöver värmas. Inuti vanten och vid handleden är det riktigt, lurvigt fårskinn. Mönstret av blommor och blad är broderat i ull. Själva hemligheten med denna kreation heter kardborreband. Det har gått åt en rätt lång bit, törs jag påstå. För inredningen i väskan är löstagbar, sätts i efter lust och behov – med hjälp av kardborrebanden. Här finns fodral för nycklar, kort, mobil och odefinierbara småprylar, alla individuellt utformade. Till råga på allt två små plastfjärilar med nyckelring fastsatt, om man kan komma på något att använda dem till? Frampå vårkanten kanske den där tumvanten kan kännas en aning passé. Men då tar man bort väskans vinterlock och sätter dit den andra varianten, i linnetyg och skinn och röd-vit-rutigt foder. Vips är det en helt annan väska! Vad kunde väl passa bättre en tisdag som denna, när det påbjudna tisdagstemat är I MIN VÄSKA?
Om du är nyfiken på vad som ryms i andras väskor och kassar klickar du här!
Inredningsdetaljer!
Copyright Klimakteriehäxan
PS: Jag har tyvärr inte namnet på väskans skapare.
Jag har just satt fart på år 2017. Vilket betyder att jag plockat in nya almanacksblad i min lilla kalenderpärm. Papperssidor i en skinnbok, faktiskt, där man köper lösa blad år efter år. Möjligen kan jag därmed anses reaktionär och extremt gammaldags, men nu är det en gång så att jag gillar att bläddra i den där lilla boken, skriva in saker jag behöver komma ihåg och det funkar förvånansvärt ofta.
I min omgivning ser jag hur folk använder en kalender i sin mobil. De påstår dessutom att det är väldigt väldigt praktiskt. Man kan exempelvis få mobilen att vissla när det är dags för en bemärkelsedag som bör firas. Min filofax tiger förvisso still. Spelar ingen roll, vi är oskiljaktiga.
Fast nu visar det sig att jag är långt ifrån ensam. Ett enda kalenderföretag säger sig sälja sju miljoner exemplar årligen. Och det är inte bara gamla människor (dit måste jag väl räknas numera?) som vill ha papperskalender. Yngre människor kompletterar sin digitala almanacka med en pappersvariant, speciella skoldagböcker säljer också bra. Skulle den där siffran stämma måste det också betyda att många inte nöjer sig med en pappersvariant!
Kanske är detta en reaktion mot de senaste årens "digitala hysteri" säger en beteendevetare till Tidningarnas Telegrambyrå. En papperskalender kan vara en statusmarkör om det är snygg eller bara originell. Och faktum är att om man använder sin analoga almanacka som back up till den digitala minskar risken att värdefull information går till spillo.
Nu har jag kanske inte så värst mycket värdefulla data i min lilla röda ringpärm, men vi är i alla fall inne på vårt tionde gemensamma år (ungefär) medan kalendern i min mobil är helt tom.
Länge leve pappersboken, även i kalenderns form! Och tänk så många tomma sidor som nu bara väntar på att fyllas! Oskrivna blad för framtiden!
Nej, jag tog inte cykeln till jobbet i morse. Trots att sadeln såg så mjuk och ren ut. Min cykel är den med den gröna "mössan" ... för tillfället väldigt vit.
Att jag avstår cyklandet har egentligen väldigt lite med vädret att göra. Inte beror det på avsaknaden av vinterdäck heller.
Det har bara blivit för farligt i trafiken. Synd, eftersom det är snabbt, billigt och miljövänligt att trampa sig fram på två hjul. Med glesa bussturer i jultider skulle det passa extra bra.
Världen är föränderlig. På alla möjliga vis.
Nyss var det grönt och en aning av vår i luften. Nu är allt klätt i snö, termometern visar mellan 15 och 20 minusgrader och det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Jo, den är gammal, och ja, jag får ta emot diverse synpunkter när jag har den. Men den som har minsta kunskap om mode ser på långt håll att min päls har passerat sin 30-årsdag. Och jag har fått "godkänt" av en nästan rabiat djurvän i bekantskapskretsen. Hon håller med om att ingenting blir bättre för att jag slänger det där supervarma plagget. Samtidigt som jag garanterar henne att jag inte kommer att köpa en ny päls, om jag inte faller för en fuskvariant förstås.
Tro nu inte att alla anmärker på mitt lurviga plagg. Nej då, jag får positiva tillrop också: härlig! vacker! den måste vara varm!
Jag drar pälsen tätare omkring mig och njuter. Hatar ju att frysa, att känna nordanvinden krypa in under mina kläder.
Nu får vi alltså vänja oss vid att världen är både vit och kall några dagar. Det kan bli läge att ta till ett nytt begrepp: VSSVHVOVD, alltså "Världen så som vi har vant oss vid den". Importerat från engelskan förstås: TWAWHCTKI, vilket uttyds "The world as we have come to know it".
Ungefär lika ursvenskt, praktiskt och lättanvänt som språknämndens nyord "ghosta" och "fomo" från 2016. Begrepp som, det vågar jag garantera, verkligen inte har samma hållbarhetstid som min gamla päls. Men vem vet, när 2017 har passerat kanske VSSVHVOVD platsar på experternas lista ...
Så var det dags: vi har kommit fram till den tolfte och sista juldagen enligt den gamla brittiska visan "The Twelve Days of Christmas". För varje dag får den älskade en gåva – och vi bokbloggare har av Ugglan uppmanats att leta efter böcker att rekommendera, på dagsversens tema. Den avslutande versen, som då repeterar de elva tidigare huvudorden, ser ut så här: "On the twelfth day of Christmas my true love sent to me: Twelve drummers drumming, Eleven pipers piping, Ten lords a-leaping, Nine ladies dancing, Eight maids a-milking, Seven swans a-swimming, Six geese a-laying, Five golden rings, Four calling birds, Three French hens, Two turtle doves, And a partridge in a pear tree." Temat för den tolfte och sista juldagen blir därför trummor eller annat valfritt instrument.Vad hittar man då i sin bokhylla? "Den lille trumslagarpojken" har jag inte, är mest bekant med den i sångform. Då får det bli "Dragspelsbrott" (Accordeon Crimes) av Annie Proulx. Den börjar hos en instrumentmakare på Sicilien och tar läsaren vidare till Amerika på vindlande invandrarvägar. Onödigt tjock med sina 540 sidor kan tyckas, men det har ju den här romanen gemensamt med väldigt många böcker nu för tiden.
Trogen min tillgivenhet för barnlitteratur letar jag efter någon titel men hittar ingen. Fast en bok minns jag tydligt från egna unga år: "Pianospelets A.B.C.", av Martin Sundberg. Om jag blev en skicklig pianist? Nej, en så bra bok var det inte. Om du är nyfiken på vilka titlar jag tidigare rekommenderat i den här utmaningen klickar du bara på etiketten "böcker" här nedanför så ligger inläggen överst. För andra dagsfärska tips klickar du på länken i textens inledning. Copyright Klimakteriehäxa PS Tyckte möjligen du som jag att den där visans text är ganska kryptisk? Vad gör exempelvisrapphöns i päronträd? Joelinda tog minsann tag i saken. Här läser du hennes lilla utredning!
BokbloggarenUgglanharplockat upp en gammal engelsk julvisa som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag. Det gäller att komma på en lämplig bok på det tema som visans dagsvers har. Den tionde versen i "The Twelve Days of Christmas" låter så här: "On the tenth day of Christmas, my true love sent to me Ten lords a-leaping" Den tionde dagen inföll egentligen igår, men dåhann jag inte riktigt med i svängarna. Temat var i alla fall herremän/män och att hoppa. Här passar det för min del att plocka upp en riktigt ålderstigen hyllvärmare som "alla" utom jag har läst: Klas Östergrens "Gentlemän". Eller kanske Karl Ove Knausgård, som jag inte heller vågat ge mig på. Inte så att jag har något emot böcker om män! Jag tillhör exempelvis dem som störtgillade "En man som heter Ove" av Fredrik Backman. Håller just nu på med hans hyllade "Björnstad" som åtminstone inledningsvis har manliga huvudpersoner. Eftersom jag är en barnbokens väktare vill jag gärna slänga in en sådan klassiker här, en bok som beredde mig och mina ungar mycket nöje när det var högläsningstider: "Åke-boken" av Anna-Clara och Thomas Tidholm. Egen stil, egna tankar både i ord och bild. Men nu handlar det om ytterligare en juldag som i visan besjungs så här: "On the eleventh day of Christmas, my true love sent to me Eleven pipers piping" Temat för den enligt det här räknesättet näst sista juldagen, som alltså är i dag, blir därförflöjter eller något slags spel eller att spela (vad som helst). Mina tankar går direkt till Göran Tunström och "Juloratoriet". En så rörande och berörande berättelse det är! Skulle också kunna höra till temat för den tionde juldagen, faktiskt. Och, för att hålla fast vid en linje, en bok för barn: "Majas alfabetssånger" av Lena Andersson (text och bild) och Kerstin Andeby (musik). Där finns härliga rader som leder tankarna till grönare tider än de just nu så vita: "Tänk att i naturens famn där har även grässtrån namn! Det vackraste är timotej, ett namn som skulle passa mej." Noter och grepptabell för gitarr, med alla ackord, i slutet av boken. Bara att spela! Copyright Klimakteriehäxan
Finns det något mer rogivande än en trött hund som belåtet lägger sig vid ens sida och blundar njutningsfullt medan den blir klappad och krafsad i pälsen? Nej, jag tror inte det. Tror inte att apoteket kan plocka fram en burk med något som fungerar bättre heller.
Min "lånehund" Lena hade i alla fall en positiv effekt på mig när hon, med tassarna om min arm för att försäkra sig om att handen inte togs bort, lät tröttheten ta överhanden. Så kunde vi slumra en stund tillsammans ... så skönt!
Jag har faktiskt tidigare också skrivit om hur nyttigt det kan vara med hund. Som exempelvis att en hund kan vara bättre för skönheten och dessutom ge mer långvarig effekt än den tjusigaste ansiktslyftning!
Veckans tisdagstema är i alla fall TRÖTT, och det borde man ju inte vara efter helgerna, även om det blev ovanligt få röda dagar i år. Att solen lyser därute gör åtminstone mig lite piggare. Fast ännu roligare hade det varit om Lena hoppat över Atlanten och gjort mig sällskap! Klicka här och kolla hur trötta andra är!
Första vardagen år 2017 är också den nionde juldagen. I den engelska julvisan The Twelve Days of Christmas, i vilken någon för var och en av julens dagar får en gåva, gäller detta för dag nummer nio: "On the ninth day of Christmas, my true love sent to me Nine ladies dancing" Det är Ugglan som plockat upp den gamla visan som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag. Det gäller att komma på en lämplig bok på det tema som visans dagsvers har. Temat för den nionde juldagen i ordningen blir därför damer/kvinnor eller dans. Naturligtvis dräller det av tänkbara titlar. Vore väl svårare att hitta något helt utan kvinnor! Men i min hylla står ett par böcker som enligt mitt sätt att se är superintressanta, om än inte så dansanta. Jag kan inte förklara varför, men har alltid fascinerats av geishan, den japanska superkvinnan som tvingas leva ett så hårt reglerat liv i männens tjänst, efter en tid i skoningslös drillning när alla traditioner ska föras vidare: klädsel, smink, matceremonier, musik för att ta några exempel.
Geishan finns i litteraturen, både som fakta och fiktion. Bland de senare slukade jag "En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) från 1997. Boken är skriven av en man, och det hade jag svårt att tro: jag läste och uppfattade den som om en kvinna skrivit ner sina minnen, med egna ord. I själva verket heter författaren Arthur Golden. Historien blev långfilm 2005. Mycket långt tidigare såg jag (i New York Times Book Review av alla källor!) faktaboken "Geisha" bli rekommenderad. Den skrevs av den första icke-japanska unga kvinna som tillåtits gå utbildningen till geisha. Liza Dalby kom till Kyoto och fick snart namnet "den blåögda geishan". Såvitt jag förstår (har googlat förstås) är hon fortfarande den enda västerländska som förtjänat titeln. Dalbys bok har genom åren höjts till skyarna för att skildra den där synnerligen speciella kvinnovärlden inifrån. Den har till och med nyligen vederfarits äran att komma ut i en jubileumsupplaga, tjugofem år efter första tryckningen! PS Kommer på att jag gärna vill tipsa om en annan otroligt stark bok om ett kvinnoöde. Det är Elsie Johanssons debutroman, från 1984, om Vera som hamnar på kant med livet. "Kvinnan som mötte en hund" är en mycket bra berättelse, fast ganska så sorglig. PS igen – nu hamnade jag på danstemat i minnenas värld ... Kapitlet om Isadora Duncan i John Dos Passos USA-trilogi (gruvligt bra läsning rakt igenom) är helt fantastiskt. På inte särskilt många sidor alls får man veta allt (jo det känns så) som kan vara värt att veta om henne, dansösen som ströps med sin egen halsduk som drogs åt runt hennes hals när den fastnade i hjulen på den öppna sportbil hon färdades i. Copyright Klimakteriehäxan
"Det är inte bara en existentiell utan också en historisk uppgift att vara människa." -Det ni. Där fick man något att suga på, på årets första måndagsmorgon. För så där lyder puffen på förstasidan till Dagens Nyheters kulturdel i dag. Ack ja. Visste man det inte förr så vet man det nu: det finns olika intellektuella nivåer i mänskligheten. Just denna toppnotering står Maria Schottenius för. I ärlighetens namn orkade jag inte läsa hennes krönika. Den kanske är jättebra!
Återvänder igen till den engelska julvisan The Twelve Days of Christmas, i vilken någon för var och en av julens dagar får en gåva. Det är Ugglan som plockat upp den som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag, på det tema som visans dagsvers har. Och här är den som gäller för dag nummer åtta: "On the eighth day of Christmas, my true love sent to me Eight maids a-milking." Det åttonde temat blir därför piga, ungmö, ung kvinna, fröken, hembiträde eller liknande eller något slags mjölkprodukt. Enkelt! Den här gången har jag knappast någon bild som passar, men däremot ett fantastiskt bra boktips: "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) av Margaret Atwood. Boken kom redan 1985 och beskriver ett framtida samhälle där inte vilken kvinna som helst tillåts föda barn. I stället införs en statligt reglerad avelsverksamhet, där tjänsteflickan Offred blir en av de ofrivilliga mödrarna. Stundtals gastkramande, svindlande, originellt dessutom! (Ja ni vet ju att jag redan gett Nobels litteraturpris till Atwood flera gånger ...) Såg förresten i tidningen härom dagen att den här historien nu också blivit tv-serie, med en Mad Men-stjärna i huvudrollen. Dags för en inre kamp igen då: ska man verkligen ta risken att se en filmad version när man är så förtjust i ursprungsutgåvan, den på papper? Rekommenderas!
Tv-serien har inte haft svensk premiär än, så det beslutet kan vänta. Copyright Klimakteriehäxan
"En dag om året borde alla låtsas, att döden vilar i ett vitt schatull. Inga stora illusioner krossas, och ingen skjuts för fyra dollars skull.
Världskatastrofen sover lugnt och stilla emellan lakan på ett snyggt hotell. Inget rep gör någon broder illa, och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.
Inga män blir plötsligt sönderbrända och ingen dör på gatorna just då. Visst är det lögn, det kan väl hända. Jag bara säger: Vi kan låtsas så." - Ur Stig Dagermans "Dagsedlar" 1954. Dagsverserna publicerades först i tidningen Arbetaren, där Dagerman var kulturredaktör. Och, om man tänker på saken, texten passar väl årets alla dagar.
