Satsade rejält på mitt framträdande. Det hjälpte inte.
Jag fick alltså inte anställning, trots att jag sjöng "Mamma Mia" och träffade rätt toner oftare än jag sjöng fel ...
Det är på ABBAs eget museum man får sjunga karaoke under skylten "Vi söker en femte medlem – är det du?" står det, något i den stilen i alla fall.
Känner du någon som inte gillar ABBA?
Tror inte att jag gör det. Och det verkar fullständigt självklart, faktiskt. Vilka låtar! Vilken musikskatt! Sinsemellan är det förstås väldigt olika melodier, väldigt olika sorts texter. Ibland med slagkraftiga repetitioner, som i "Ring Ring", eller med medryckande "wow-wow" som i "Mamma Mia".
Men bland alla superba låtar finns det en som är alldeles speciell. Den går rakt in i hjärtat och visst är den vacker musikaliskt, men det är texten som gör det. "Slipping Thru My Fingers" heter den i engelskt original, av Björn Ulveaus, genialt försvenskad av Niklas Strömstedt till "Kan man ha en solkatt i en bur?". Ni vet ju vad den handlar om: man ser sitt barn växa upp och försvinna till ett eget liv.
Jag har alltid trott att det handlade om en mammas känslor, eftersom Agnetha Fältskog var den som sjöng huvudstämman. Fast där satt jag väl fast i gamla fördomar. Det var faktiskt pappa Björn som kände den där saknaden i bröstet när parets dotter Linda klev i väg på den snöiga gången för att gå till skolan från huset där hon bodde med mamma sedan föräldrarna skilt sig.
Det är bara en av de saker man får veta om Abbornas liv bredvid scenen när man besöker ABBA-museet.
Tänk att det hann gå nästan fyra hela år innan jag kom iväg dit, trots att det ligger på Djurgården, nära och lätt åtkomligt!
För 40 kronor hyr man en audioguide som på arton olika punkter i utställningen bjuder på en berättelse framförd av en av de fyra stjärnorna i kvartetten. De är förvånansvärt öppna, stundtals snudd på privata. Som besökare förleds man nästan att tro att man blir bekant med Björn, Benny, Frida och Agnetha "på riktigt".
En bit in i rundvandringen kommer man till det där köket ni ser på fotot överst. Känns ganska välbekant, inte sant? Stearinljus och tekanna på furubordet, blommig gardin, en klassisk Bumling-lampa i taket. Transistorradio, självklart.
Då berättar Björn att just den bilden vi ser genom köksfönstret på dottern Linda tog han medan han överfölls av de där känslorna som jag tror att så gott som varje mamma eller pappa drabbats av i liknande situationer.
Jag är glad att jag äntligen kom iväg. ABBA – The Museum drar massor med besökare, mest i turisternas högsägong förstås, men så här en vardag i januari slapp vi trängas. Och jag vågade ju i alla fall provsjunga ... för ingen fanns i publiken, mer än Dottern som såg på med ett överseende leende. Hon som är min solkatt som inte heller går att ha i bur.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har faktiskt planerat att gå dit med ett ABBA-fan inom snar framtid. Ska bli spännande. När det begav sig som mest med ABBA gjorde jag värnplikt bland grytor, blöjor och leksaker, dessutom ansågs det inte riktigt fint att gilla dem, om jag minns rätt. (Men jag minns knappt nån musik från den tiden i köket).
SvaraRaderaEfter att de slutade har jag lyssnat desto mer....
Mina idoler också, men minns också att det inte var riktigt okej att gilla dem när det begav sej på 70-talet...
SvaraRaderaSåklart har jag besökt museet, går gärna dit igen!!
vilket trevligt besök du gjort!
SvaraRaderaJa hör ni, det var verkligen värt att besöka!
SvaraRaderaJag tror inte jag hört den låten förut - helt underbar. När jag hörde Waterloo på melodifestivalen första gången blev jag helt hänförd. Lovade alla som lyssnade omkring mig att ifall inte dom vann skulle jag aldrig lyssna på melodifestivalen igen. Det gjorde dom ju, men jag kan inte säga att någon låt någonsin har kommit upp i den klassen sedan dess. Härliga melodier som man kan komma ihåg till skillnad mot dagens skrik-och-skränlåtar på en eller tre toner.
SvaraRaderaIngrid