Försenade våfflor

Det var våffeldagen i lördags. Men jag kunde inte högtidlighålla den genom att stå vid köksbänken och ladda mitt dubbeljärn med lagg efter lagg, eftersom jag jobbade från tidig morgon till sen kväll.
Fast våfflor kan man faktiskt äta när som helst, håll med om det!

Alltså tar jag igen skadan nu, några dagar senare. Fram med ägg, mjöl, mjölk och bakpulver! Via Nordiska museet kan man få veta att våfflan har sina rötter i 1800-talsköket, möjligen med ett något annorlunda recept.
Då fanns inte heller våffelmix att tillgå i närmsta butik som det gör i dag. Fast vi är rätt många som vägrar mix och vispar ihop vår egen smet, någon ordning får det vara!

Det finns faktiskt hur många sätt som helst att variera sina våfflor. Släng i lite keso eller mosad kokt potatis och de mättar mycket mer. Använd dem som "smörgåsunderlägg" och kombinera med salta tillbehör, kanske creme fraiche och kaviar. Ät dem bara med smör, som vi gjorde när jag var liten. Glömmer aldrig hur underbart gott det var att sätta tänderna i en nygräddad våffla medan smältande smör droppade längs hakan ...

Vanligast är väl sylt och vispad grädde, fast jag är snål med den senare, som bidrar med mer kalorier än smakupplevelse enligt mitt sätt att se. Färska bär är jättegott, tinade djupfrysta passar också bra. Dock har jag svårt att acceptera att somliga äter sina våfflor med strösocker, vet inte riktigt varför men det gillar jag inte!

Ett modernt grepp har jag i alla fall börjat använda. När järnet ska smörjas inför gräddningen tar jag sprayflaskan med matfett som i ett nafs finfördelar smörjmedlet in i minsta veck. Sedan sprider sig strax den ljuvliga doften och njutningen är nära!
Var dag kan vara en våffeldag!

Copyright Klimakteriehäxan