Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?
Jag vågar nog påstå att de riktigt långa serierna är ingenting för mig. Redan Per Anders Fogelströms Stockholms-böcker tyckte jag tappade charm ju närmare vår egen tid handlingen kom. Jean Auels historia om grottbjörnsfolket har jag aldrig börjat på, det är sex böcker minst. Norska "Sagan om Isfolket" är i 47 (FYRTIOSJU) delar. Avskräckande!
Men jag vet att vi ser olika på saken. Sonen verkar aldrig få nog av Terry Pratchett trots att han, Sonen alltså, vid det här laget måste kallas vuxen. Själv slukade jag Kitty-böcker och Cherry Ames (finns åtminstone tolv) utan sviktande aptit, i volym efter volym, år ut och år in.
I dessa dagar finns Elena Ferrantes Neapel-flickor i fyra sammanhängande böcker. Jag har läst den första, är till motsats mot så många andra tveksam till att ägna tid åt fortsättningen. Fast en sak är klar: det är inte omodernt med bokserier. Det kan dessutom vara väldigt lönsamt för den författare som lyckats fånga in många läsare.
Deckargenren är full av återkommande mysterielösare, sedan decennier: Kommissarie Maigret, Hercules Poirot, Maria Langs Christer Wijk, Mankells Wallander, Thomas Andreasson i Sandhamn ... alla löser de mord på löpande band. Men nog kan det bli en seriemördare (och en seriekommissarie) för mycket!
Jag känner mig helt enkelt tacksam när jag som läsare ramlar på en bok som är en solitär, som berättar hela sin historia, kanske på mindre än 500 sidor rent av. 300? Tack!!! Tid är ju inte en outtömlig resurs. Vore jag den sortens författare som inte kan låta bli att spinna vidare på den tråd jag börjat nysta upp skulle jag kanske tänka annorlunda.
Copyright Klimakteriehäxan
Känner samma. Bokserier avskräcker mig ofta. Högst tre böcker tycker jag. Men visst har jag läst vissa längre serier jag gillat men de är snarare undantag än regel... ^^
SvaraRaderaläser inte serier, men kan fastna i en författare
SvaraRaderaTrots min vurm för deckare så föredrar jag nog faktiskt fristående böcker. Det känns så skönt att bli klar, liksom :)
SvaraRaderaKittyböcker, tvillingarna osv de var ju hur många böcker som helst :) Jag har nog alltid föredragit serier när jag börjar fundera.
SvaraRaderaJag är definitivt svag för serier, men det får vara någon måtta numera. Men jag slukade också Kitty och Cherry Ames :-) Och Lotta-böckerna ska vi inte prata om!
SvaraRaderaDe flesta serier förlorar glansen efter de första tre eller fyra böckerna. Särskilt de amerikanska, där de tydligen får betalt per ord - Elizabeth George tröttnade jag snabbt på, och nu senast får jag erkänna att Jacqueline Winspears böcker om Maisie har blivit sega - trettonde boken kommer nu i dagarna. Lilian Jackson Brauns 29 böcker höll inte heller ända till slutet - kanske berodde det på att hon blev dement - men då man ju tycka att förlaget ska ha mod att inte ge ut osammanhängande böcker.
SvaraRaderaMargaretha
Det blir gärna lite för mycket serier ibland är det skönt att läsa en stand alone bok.
SvaraRaderaJag har alltid älskat Agatha Christies böcker, jag tycker att även om de är väldigt många tappar de aldrig i kvalitet. Men hon tillhör ovanligheten, skulle jag säga :)
SvaraRaderaIsfolket älskar jag :)
SvaraRaderaJag läser en hel del serier men har gjort slut med flera som jag tröttnat på... trots att jag gillar serier så blir jag bara mer och mer för fristående böcker under 300 sidor ;)
SvaraRaderaFöredrar numera trilogier framför längre bokserier. Men kommer det en ny bok i serien Erlendur Sveinsson kan jag inte låta bli, frågan är om det blir fler i den serien fortsättningsvis.
SvaraRaderaFerrantes första försökte jag mig på, men fastnade inte. trilogier klarar jag utan vidare
SvaraRaderaGrottbjörnens folk blev till slut bara för mycket för mig. Men den började bra.
SvaraRaderaTrilogier är lagom om man skall läsa serie.
SvaraRaderaJa, bokserier kan avskräcka mig också.
SvaraRaderaJag föredrar också fristående romaner, men i deckargenren kan jag uppskatta en serie.
SvaraRaderaKitty-böckerna älskade jag, men i den åldern var jag betydligt mindre kräsen också. Kanske är det också så att man ofta gillar det välbekanta när man är barn och därför kan läsa bokserier med många delar och se samma film gång på gång. Jag började läsa Jean M Auel i tonåren, och tyckte att de var fantastiska. Men någonting hände och jag läste bara de tre första delarna, sedan ledsnade jag. Jag tror att ju äldre jag blev, desto mer variation ville jag ha i läsningen.
SvaraRadera