Sympati utan slut

Det har snart gått en vecka sedan den där lastbilen framfördes i ett vansinnesdåd mitt i Stockholm.

Men sympatin för offren har inte avtagit. Nya blommor läggs till dem som tappat sin första fräschör, nya ljus tänds och ersätter dem som brunnit ut. Två unga tjejer "klär av" var sin bukett med röda rosor för att lägga ner dem på Drottninggatan. En man står stilla med en påskgul gerbera i handen, han sticker ned blomman bland hundratusentals andra.
"99 procent av allt vi säljer går till gatan och torget" säger flickan i blomsteraffären.

Strömmen av tankfulla människor sinar inte. Halsen blir trång vid anblicken av den här manifestationen, av alla gosedjuren som stoppats in bland blommorna, av alla hälsningar som skrivits till dem som inte längre kan läsa.

Fast poliserna kan ju förstås, hyllningarna av ordningsmakten och räddningstjänsten fortsätter de också. Fortfarande stoppas blommor in under vindrutetorkarna på en polisbil, nya meddelanden sätts upp på plywood-väggen vid hörnet på Åhléns. Olika nationsflaggor syns, flest svenska förstås. Många fotograferar. Alla tänker "Det kunde ha varit jag som gick här i fredags, intet ont anande."

Det ofattbara har hänt. Känslorna dådet utlöste är av ofattbar magnitud. Illviljan, lusten att skada också ofattbar.
Samtidigt tvingas man inse att gärningsmannen inte är "nöjd". Han hade tänkt sig många fler dödsoffer, ännu större förödelse. Svaret på alla "varför" är ett och samma: mot enskilda terrorister är det så gott som omöjligt att försvara sig. Men vi visar i alla fall vår avsky med blommor och känslor.

"Kärleken vinner alltid" står det i värmeljus nere på Plattan.

UPPDATERING: Den som med egna ögon vill se blomsterhyllningarna måste göra slag i saken i påsk. Efter helgen städas allt bort, det blir förstås en ruttnande och ohygienisk massa annars.

Copyright Klimakteriehäxan