Lite helgläsning: Stjärnan slocknade – men glöms aldrig bort

Det känns nästan som om jag har träffat den där boxaren som hann bli så mycket mer än mästare i ringen.

Fast det har jag inte. Han har varit död i ett år i dag.

Men den som besöker Louisville i amerikanska delstaten Kentucky kan inte undgå att märka hans närvaro. För det var här han föddes, pojken Cassius Clay som blev världsstjärnan Muhammad Ali. Det var här han gick i skolan, det var här han började boxas, det var hit han ofta återvände, det är här han är begravd. Och det är här hans minne hedras på alla möjliga sätt, av alla, oavsett ålder, hudfärg, religion och samhällsställning.

Alis historia började i enkla förhållanden. Men han kom till den verkliga världstoppen. Inte bara som idrottsman; nej, han blev en opinionsbildare av rang. Och att han blev muslim verkar i dag inte störa vare sig katoliker, protestanter eller judar.

Mitt i Louisville ligger det påkostade Muhammad Ali Center. Här kan man pröva att boxa med en päronboll, här står de kärnfulla citaten sida vid sida, här går de gamla matcherna att se igen, här finns hans motivering till att vägra militärtjänst, här citeras hans kärleksbudskap, här finns bilderna på hans möten med makthavare, hans egenhändigt målade bilder och en ”äkta” boxningsring.

Jag träffar Yvonne. Det är hennes första besök här, hon är förväntansfull: kommer hon att känna igen saker från barndomen, från skoltiden? De var ju faktiskt klasskamrater, födda 1942, i Central High School, inte så många kvarter bort!

-Han var en sån rar pojke, säger hon och ler. Så rotar hon i sin stora handväska och fram kommer ett suddigt och tummat litet foto på en svart kille: Cassius Clay, kanske i 14-15-årsåldern.

-Jag hade en bild på oss tillsammans men den är borta! säger hon med beklagande tonfall.

Det verkar osannolikt, men faktum är att i Louisville (som har en kvarts miljon invånare) verkar det enkelt att springa ihop med folk som faktiskt haft med den store idolen att skaffa. Och alla vill berätta sin historia.

Som när Rita Jones och hennes man inviterades till en mottagning som stadens makthavare höll för hedersgästen Muhammad Ali, på toppen av sin karriär. Paret Jones visste inte riktigt varför inbjudan kommit, men gick förstås dit, chansen att få skaka en så berömd hand var ju lockande.

-Vi kände oss lite bortkomna och stod ensamma i ett hörn, berättar Rita, nu en framstående aktivist för de svartas rättigheter.

-Men plötsligt fick Ali syn på oss och kom fram. Han log brett och sa ”Hey folks, you must be this party´s honorary niggers, right?”

Hon skrattar gott när hon upprepar hans replik, med n-ord och allt … och faktum var tydligen att de svarta partygästerna var extremt få den där gången.

/forts/

Vill du läsa fortsättningen också? För det kommer mera! Du klickar bara på den här länken och hamnar då på den trevliga sajten Nyfiken Grå.
Trevlig helg! 

Copyright Klimakteriehäxan