För en gångs skull lätt att svara på Mias helgfråga.
Det riktigt kliar i fingrarna att få börja bläddra i Linn Ullmans "De oroliga". Är det skvallerkärringen i mig som talar? Mycket tyder på att det blir lite som att kika i ett nyckelhål.
Men Linn U skriver bra, mycket bättre än mor sin, och om hennes pappa har vi redan fått veta så många intima detaljer genom alla hans kvinnor som berättat både muntligt och i bokform att inget kan överraska. Dessutom har ju recensionerna varit väldans positiva. Ska bara lyssna färdigt på Torgny Lindgrens "Minnen" först, mästerligt.
UPPDATERING: Det visar sig att just nu är "De oroliga" också aktuell som radioföljetong, i en inläsning av Marie Richardson. Och av och med Torgny L kan man också höra såväl "Ormens väg på hälleberget" som "Pölsan"! Vilken lysande lyssnarfest!
Copyright Klimakteriehäxan
Nu blir jag ju också nyfiken på den!
SvaraRaderaMinnen finns nog i min bokhylla
SvaraRaderaJag är nog väldigt sällan nyfiken på böcker om verkliga personer. Det kan bero på att jag känner mig som en fönstertittare då och det gillar jag inte :)
SvaraRaderaHört mycket gott om De oroliga men jag har inte läst den.
SvaraRaderaEn bok jag hört talas om men inte läst själv.
SvaraRaderaAlltid fint att ha en bok att vänta på!
SvaraRaderajag tyckte mycket om Linn Ullmans bok. upplevde det inte som om jag kikade i några nyckelhål
SvaraRaderaJa men det är en go känsla.
SvaraRaderaEn positivt omtalad bok, och sånt orsakar ju förstås nyfikenhet. :)
SvaraRaderaJag tyckte mycket om De oroliga. Den var omtumlande, intressant och hemsk. På samma sätt som många genom böcker bearbetar sin barndom, anser jag att Linn Ullmann gör det i De oroliga. Och hon har mycket att bearbeta. Hennes föräldrar var verkligen inte lämpliga att ha barn.
SvaraRaderaDen boken har jag också varit nyfiken på men har inte läst den.
SvaraRadera