#MeToo – jag också

Det var i går som tsunamin vällde in över oss. På alla sociala medier fanns den plötsligt, den där hashtaggen #metoo åtföljd av en uppmaning: "If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote 'Me too' as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem." Alltså: om alla kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp gav sig till känna skulle världen, kanske, inse problemets omfattning.

Allt verkar ha utlösts av avslöjandet av att Hollywood-magnaten Harvey Weinstein i decennier trakasserat och utnyttjat kvinnor i filmbranschen. President Trump har förvisso också dragit sitt strå till stacken med sig "take her by the pussy"-uttalande, men Weinstein fick bomben att brisera. 
Nu är ju inte detta ett amerikanskt problem, det är globalt.

Både jag och mina facebook-vänner häpnar över hur många som hörsammat det här stridsropet. Män i min bekantskapskrets skriver att de skäms, att de verkligen inte anat att i princip ALLA människor av kvinnokön som de känner har någon sorts erfarenheter av övervåld i olika hög grad, våld relaterat till just deras könstillhörighet.

Men så är det ändå, tyvärr och uppenbart. Jag är inget undantag. Glömmer aldrig den nakne mannen i ett fönster i Varberg som lyckades fånga min sexåriga blick för att jag skulle se hans manliga företräden. Hur han sedan mirakulöst lyckades försvinna bakom gardinen när min mamma såg att jag tittade på något och undrade vad jag sett. 
Tänker på blottarna på tunnelbanan eller ute på Gärdets gräs. 

Minns den gravt överförfriskade, äldre kollegan som erbjöd mig betalt om jag följde med till ett hotellrum – medan min snygge och trevlige pojkvän stod en meter bort. Främmande händer som gjort oväntade och ovälkomna påhälsningar på olika kroppsdelar. Chefen som tryckte upp mig mot en vägg och flåsade i mitt öra. Sliriga kommentarer. 60-åringen som tog för givet att jag, nyss fyllda 25, erbjöd sex för att jag accepterat hans sällskap över en fika, en eftermiddag när vi hade ett gemensamt uppdrag.

Dottern hade inte fyllt tio när hon och kompisen kom hemspringande från lekparken eftersom en man hoppat av sin cykel och ställt sig att runka vid gungställningen där flickorna satt. Kompisen tappade sin ena sko i flykten, hur hon sedan förklarade det har jag undrat många gånger eftersom hon inte vågade berätta för sin mamma vad som hänt.

Så där håller det på. Nej, inte med mig i dag, inte när jag är en tant som knappast får en enda gubbe att dregla lustfyllt vid min åsyn. Det kan möjligen betecknas som en fördel man har med stigande ålder. 
Men någonstans gick det fel. Vi har misslyckats med att uppfostra nya mansgenerationer. Grabbarna har ärvt tron på att manlighet kräver sin rätt, att "nej" ändå kan betyda om inte "ja" så åtminstone "kanske". Ändå är förvåningen över mängden vittnesmål enorm.

Idag har jämställdhetsminister Åa Regnér (S) också kommenterat #metoo. Hon säger:
-Jag längtar efter att se män som visar sin solidaritet och män som tar avstånd från detta. Inte för att män som grupp är skyldiga, men för att kvinnor står för nästan all kamp för jämställdhet. Män måste stå på kvinnornas sida.

Det är lätt att hålla med. Men långt till resultat. Tycker #jagockså, #metoo.

Copyright Klimakteriehäxan