Med grannen på väggen

Året kan ha varit 1969. Vi var rätt unga då, Ulf Hinders och jag. Båda jobbade vi på Expressen, jag som journalist, han i vaktmästeriet. Hans pappa var konstnär, Björn Hinders, kanske mest känd som tecknare. När sonen började i faderns fotspår vet jag inte, men efter att våra vägar skilts (vi slutade på tidningen båda två) visade det sig att vi blivit grannar på Södermalm.

Vi sprang helt enkelt ihop i den lokala matbutiken och jag sa "Men är det inte ...?" och han sa "Jo men visst är det ...?" Då hade ändå mer än trettio år gått.
Det visade sig att han (och pappan) och jag bodde på var sin sida om järnvägsbron i Tanto. Jag i ett av de stora flerfamiljshusen, han i den gula fina villan som faktiskt nästan ligger under bron.

Ibland håller Ulf och hans fru öppet i "Von Bysings Kafé", på villans framsida. Då kan man fika och ta sig en matbit, och samtidigt få en glimt av det herrn i huset verkligen sysslar med: konst. Han har utvecklat sin egen stil, lite slarvigt beskrivet: många färger, mängder av detaljer. Fantastiskt fina målningar som han företrädesvis färdigställer på nätterna när vi, hans grannar, satsar på den välbehövliga skönhetssömnen.

Länge har jag velat ha en Hinders hemma, men det har liksom inte blivit av. Våra väggar gapar absolut inte tomma, jag har genom åren samlat på mig konst som ligger mitt hjärta nära. Något "behov" av fler konstverk kan man inte påstå att det föreligger.

Så idag stod jag öga mot öga med en verkligt fin stadsbild signerad Ulf Hinders, till vad jag tror var ett fyndpris dessutom. Jag slog till, behövde inte fundera länge. Finns det hjärtrum finns det humhum, ni vet!

Och nu hänger den där! Kanske får den byta plats så småningom, men det är en senare fråga. Just nu är jag bara glad och nöjd! Härligt att ha grannen på väggen!

Copyright Klimakteriehäxan