Min farfar var en äkta hjälte

För exakt 100 år sedan blev min farfar en hjälte.

Natanael Bergvall, sjökapten till yrket, hade vid 38 års ålder redan lämnat de stora haven och förde befäl på ångaren Nordstjernan, en båt som gick i trafik på Vänern.

Den 5 november 1917, en grå måndag, var fartyget på väg in till hamn i Säffle för att lägga till, lossa last och lägga ut landgången så att passagerare kunde gå i land. Men båten var försenad. Flera av de ombordvarande skulle med tåget till Göteborg, avgångstiden närmade sig. Agnes Eriksson var en av dem. För att öka chansen att hon och de andra skulle hinna med det där tåget skulle de släppas av på en brygga som inte var den vanliga landstigningsplatsen.

Agnes tycktes vara den som hade mest bråttom. Så bråttom att hon inte väntade tills landgången var riktigt på plats. Kanske tog hon ett skutt mot bryggkanten. Kanske missbedömde hon avståndet, kanske tappade hon balansen bråkdelen av en sekund. Vad det än berodde på: hon föll rakt ner i det mörka, kalla vattnet.

Och hon kunde inte simma.

Tre gånger kastade man ut en livboj, men hon fick aldrig tag i den utan sjönk i stället, livligt fäktande med armarna, under ytan, igen och igen.

Men simma, det kunde befälhavaren ombord. Utan minsta tvekan kastade han som skulle bli min farfar sig ner efter kvinnan, men försvann till de bredvidståendes förskräckelse först under vattenytan också han. Han fick ändå tag i den nödställda och bogserade henne i land, med sju-åtta kraftiga simtag. Ingenting värre hände, hon (och han) blev bara mycket, mycket blöt och kall ...

Farfar hade, utan minsta tanke på riskerna för sin egen del, på att han hade två små söner, på att novembermörkret gjorde det extra svårt att hitta människan som fallit överbord, satsat på att han skulle kunna rädda henne.

Många ögonvittnen såg det korta men ödesmättade dramat. Händelsen uppmärksammades i lokalpressen.

En anonym medpassagerare skrev om det han sett. Texten publicerades under rubriken "Leve kaptenen!", och där stod bland annat: 

"Ni har flätat hjältens lager kring Eder hjässa, ett skimmer av ära kring Eder person och den båt ni för. Den äran är oförgätlig – lika visst som ett människoliv har evighetsvärde."

Naturligtvis blev Agnes Eriksson honom evigt tacksam, mannen som gett henne livet tillbaka. Han lyckades till och med fiska upp några av hennes tillhörigheter som följt med henne ner i vattnet.

Tre veckor efter händelsen har hon hämtat sig så pass att hon sänder ett personligt tackbrev till sin räddare. Fru Eriksson är då hemma i Göteborg och skriver:

"Mottag mitt djupt kända tack för hvad ni gjort för mig. Gud give Eder lönen därför!"

Samma önskan uttrycker en annan brevskrivare, som kallar sig "Närstående till den räddade": "Känner ett innerligt behov att få uttrycka ett djupt känt tack och beundran för Eder hjältemodiga handling då ni med risk för eget liv räddade en medmänniska ur dödens armar och skänkte henne åter till oss! Alla jordiska belöningar är för torftiga för ett sådant ädelt Stordåd!"

En jordisk belöning blev det alltså ändå. Carnegiestiftelsen, som delat ut pris sedan 1911, fann det "billigt och rättvist" att farfar gjort en "oomtvistad hjältebragd". En representant för kommunalnämnden i Säffle delade ut medalj och silverpokal. Hans manus till det korta talet finns också kvar. I slutklämmen av den maskinskrivna texten står:

"Må kapten Bergvalls vackra föredöme och självuppoffring mana oss alla till ädel gärning och må han till ålderns höst minnas att han gått före oss med ovärderligt föredöme."

Ja men visst är han ett föredöme, värd att lyftas fram efter hundra år, i tider av egocentrering och selfies! Var han stolt över sin insats? Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde honom prata om äventyret, men jag var liten när han dog. Silverbucklan stod dock alltid framme med hans namn ingraverat – lustigt nog rättstavat på pokalen men felstavat på medaljen ...

Carnegiestiftelsen belönar än i dag modiga människor som "frivilligt eller eljest utöver vad plikten kan anses ha bjudit, genom fredlig bedrift vågat livet för att inom Sverige eller dess område rädda människors liv." Men de får ingen medalj, ingen silverpokal. En hjältenål får de däremot. Man kan fortfarande anmäla potentiella hjältar för att deras dåd ska bedömas. 2400 personer har belönats hittills. Kanske känner du också någon som borde få göra min farfar sällskap? Och sedan bli ihågkommen, efter hundra år!

En fråga kvarstår dock: hann Agnes Eriksson med det där tåget som skulle gå till Göteborg klockan halv sex? Något svar på den har jag inte hittat. Men hem kom hon ju uppenbarligen, förr eller senare.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också att läsa på Nyfiken grå, " sidan för dig som vill leva livet nyfiken efter 60". Där finns förstås mer att hämta för besökaren!