Spetsigt värre ...

Allting går igen.
Så är det bara. Trender som av en eller annan guru utropas som sista skriket, som något revolutionerande nytt är praktiskt taget alltid bara något som går i repris. Det gäller inte minst i modets värld.

Jag undrar för vilken gång i ordningen man nu kan läsa att djurmönstrat är säsongens hetaste när garderoben ska förnyas. Men så har det ju varit i ungefär trettio år! Inget ont om leopardfläckar eller sebrarandigt, men varför ska man påstå att det är nytt?

Så har vi det där med spets. I princip exakt samma sak: kvinnor har gillar spetsar sedan urminnes tider. Vi har haft dem som kragar, som detaljer, i hela klänningar eller tunikor eller varför inte som långbyxor (såg ett par urläckra, vida spetsbrallor härom dagen, men jag ska ju inte på något sådant kalas ...)

Och så har vi spets i långa ärmar som låter huden lysa igenom och accentuera det eleganta mönstret av blommor eller vad det nu kan vara. Precis det hade jag också 1964 eller var det 1965? På den tiden gick jag en gång i månaden till Pressbyråns kiosk vid järnvägsstationen i Arvika och köpte vad jag tror var stadens enda exemplar av franska modemagasinet Elle.

Visst tog det lite tid att läsa text på franska, men man kunde ju koppla av med bilderna! Det var då jag såg det: en enkel, slät svart klänning med genombrutna spetsärmar och likadan strumpor. MÅSTE HA skrek hela min kropp, fast i största tysthet. Jag skulle ju på fest också! Och var redan försedd med den svarta basklänningen, som jag själv sytt i tunn jersey.

Men hur skulle jag åstadkomma spetsärmar? Lösningen hittade jag i någon annan damtidning, minns dock inte vilken. Fast där fanns den, annonsen från Twilfit som förkunnade att man nu hade fått in svarta spetsstrumpor, för den modemedvetna.

Twilfit låg ju i Stockholm, och kanske bara där på den tiden? Nya problem att lösa. Jag hade dock en moster i Sollentuna! Ringde henne, la fram mitt ärende. Och tro det eller ej, denna obeskrivligt snälla människa tog bussen till Staden, köpte två par strumpor och skickade dem med posten. De kom dessutom fram i tid, brev gjorde det på 60-talet.

Hemma i mitt inackorderingsrum satt jag sedan med sax och nål och tråd. Det ena paret förvandlade jag till ärmar, det andra hamnade förstås på benen. Precis som på bilden i Elle!
Sömnadsäventyret kostade mig en eftermiddag när jag hävdade huvudvärk och skippade ett par lektioner.
Men ingen hade häftigare klädsel än jag på det där kalaset.

Nu skulle jag kunna reprisera det där, utan att behöva sy ett endaste stygn själv. Plaggen på bilderna är bara några av många som finns i butik just nu. Men det blir ingen repris för min del. Som vanligt fattas det där kalaset, det "rätta" ...
Och franska Elle har jag inte köpt på mycket, mycket länge.

Copyright Klimakteriehäxan