En kvinna att luta sig mot

Barbro Svensson, mer känd som Lill-Babs, dyker ideligen upp. I tidningen, i tv-rutan eller på andra ställen där "kändisar" syns.
Ni måste ju ha tänkt samma sak som jag: hur orkar människan?

Hon har varit en tuff brud i lyxförpackning, fäbodjäntan som blev grundlurad av Klas-Göran, badflickan i itsy-bitsy-teenie-weenie-yellow-polkadot-bikini. Hon var kaffeflicka innan begreppet etablerats, men Barbro gjorde reklam för Gevalia, med en prästkrage bakom örat – jag har bilden kvar! För att ta några exempel.

Så småningom blev hon poeten Lars Forssells musa. Redan på 60-talet gjorde hon filmdebut. Och också en bra bit efter 75-årsdagen fick hon andra roller än sångerskans på scenen, som i tv-serien "Bonusfamiljen".

I år ska hon fylla 80 jämna år. Ingenting tyder på att hon tänker slå av på takten. Alla som känner henne (och som alltid kallar henne Barbro, aldrig Lill-Babs) vittnar om att detta energiknippe är något av det snällaste som någonsin balanserat på 15 cm höga stilettklackar. Hon kommer alltid i håg sina vänner, skickar blommor och presenter, minns vad barnen heter.

För något år sedan flyttade så Barbro in till mig. Ja, inte personligen då, det trodde ni faktiskt inte heller, men som heminredningsdetalj. På den mjuka kudden finns hon i svartvit profil. Konstrik håruppsättning, tunga lösögonfransar som inte står dagens modeller efter. Jag har försökt att kolla när fotot togs och av vem, men har inte lyckats.

Att hon i decennier varit en kvinna att luta sig mot, det kan en skock män, många barn och barnbarn, kollegor och vänner intyga.
Mer konkret än i min soffa kan det väl inte bli? Mjuk, stödjande, skön!
Härliga, för evigt unga, Lill-Babs a k a Barbro Svensson!

Copyright Klimakteriehäxan