Ska 2018 bli Povels år?

Det är strax dags igen. Dags för oss att få veta vilka av den svenska musikvärldens storheter som ska blir årets nytillskott och beredas plats i finrummet: Swedish Music Hall of Fame. Hittills finns 39 berömdheter listade där.

Men obegripligt nog saknas den som borde valts in redan från starten 2014: Povel Ramel (1922-2007).

Det dräller verkligen inte av genier av hans dignitet i vårt land, varken bland de levande eller de döda. Ofta har det om honom sagts att om han hade ”fötts på engelska” skulle han ha varit världsberömd. Därför är det gruvligt irriterande, ja direkt upprörande att han inte tagits med – kriteriet är att man ska ”ha gjort bestående insatser för svensk musik och haft betydande inflytande för populärmusikens utveckling i Sverige”.

Den som ville ha en bra start på 2018 kunde få det med Povels hjälp, för redan på Nyårsdagen sände Sveriges Television ”The Povel Ramel Story”, en ny dokumentär klar tio år efter hans död. En sevärd timme där klassiska musikslingor och sketchfragment fanns med, liksom röster om honom: som pappa och familjeman men framför allt som geni på scenen, med musiken och texterna som han framförde som ingen annan, oftast till eget virtuost pianospel.

För den som sedan gammalt är Povel-frälst presenterades kanske inga nyheter – det gör sällan det i porträtt av redan avlidna personer – men även en tittare som inte var bekant med honom sen tidigare måste ha insett hur fenomenal han var.

Själv är jag så förtjust i denne showman att det kan verka lite fånigt. Men så kan det bli med företeelser man får i sig med modersmjölken, så att säga. Mina föräldrar var nämligen Knäppupp-vänner redan tidigt och ville alltid åka till Blåstället (som Knäppupp-tältet kallades) när turnén kom hyggligt nära oss. Och som tur var saknade de barnvakt. Vilket betydde att jag fick hänga med och därmed har sett inte riktigt alla, men de flesta föreställningar som man åkte runt i landet med. På parkettplats!

Minns hur Fat Mammy Brown (Brita Borg) sjöng så att vibrationerna kändes i kroppen, hur oändligt vacker Lill Lindfors var när hon kom ut på scenen, hur jag älskade Povels uppmuntringsmaskin och till exempel också när han försökte charma Gunwer Bergkvist, både som pianolärare (Tänk dig en strut karameller) eller som ”pojkvän” som inte vågade ha fel åsikt (Vad tyckte du om filmen? Mjajanja – på sjuföreställningen var den bra …) Martin Ljungs monolog om Ester kunde vi alla utantill, för att inte tala om scenen med Martin och Hasse Alfredson om Fingal Olsson i ”tågkuppen”.

Pärlorna är så många att det går att fortsätta rada upp dem i evigheter. Men trots alla lustigheter som levererades måste man ju ändå säga att det är musiken, sångerna, visorna som haft bäst hållbarhet. Vilket Povel ju visste: ”Se god dag gamle vits, tack för sist!”

Han njöt av att specialskriva nummer för sina medspelare. När Monica Zetterlund hade kontrakterats för Knäppupp skräddarsydde Povel ”Den sista jäntan”, för att inte tala om ”Håll musiken igång” från revyn ”På avigan” – den enda LP jag slitit ut, i två exemplar. (Nu har jag förstås den på cd.) Och när Wenche Myhre importerades från Norge gjorde de två vad som kallats den allra första rappen på svenska, i ”Jag diggar dej”, en text som inte var enkel att plugga in, berättar Wenche i tv-programmet och man tror henne!

Den som lyssnar ordentligt på alla dessa underfundiga texter – spetsiga men aldrig elaka fast ofta ordrika – inser att man får sig en historia berättad. Det kan gälla Karl Nilssons långa och tråkiga liv, eller slutet på en romans som i ”Följ mej bortåt vägen”. När det handlar om vägen till Curaçao skildrar det en båtresa i verkliga livet, en färd på onödigt höga vågor. Och när han ger rådet ”Köp inte en zebra” förstår man att han haft problem när det gällt att komma på en bra present.

Povel Ramel breddade och förnyade sig ideligen, ofta med nya samarbetspartners. Han gjorde en show med Beppe Wolgers medan Ideon-teatern fortfarande fanns. Långt senare dök han upp på Djurgårdsbrunn med Sven Olssons trio, världens största trio eftersom den bestod av fyra musikanter … När strålkastarna tändes på Gröna Lunds Tyrol stod minsann Margareta Krook där bredvid honom!

Nu är det så lyckligt ordnat att du som inte tittade på tv på årets första dag och inte heller sett någon av repriserna i alla fall kan se ”The Povel Ramel Story” för den finns förstås på SVT Play, till och med den 7 februari. (Programmets startbild är fotot ni ser överst i det här inlägget, kolla lakanet!)

En fråga dyker dock upp: av den mest ursprungliga Knäppupp-gruppen finns bara en person kvar i livet: Gunwer Bergkvist. Hon är inte intervjuad om sina minnen från tiden med Povel, vilket är synd.

Sorgligt var det också att jag trots mitt grundmurade fan-förhållande med denne den svenska underhållningsvärldens gigant aldrig kom iväg och såg den föreställning som skulle bli hans allra sista: Povel a la carte. Den kunde man se så sent som på våren 2007, samma år som Povel avled.

Det finns i alla fall hopp om att Povel Ramel på nytt ska inta Brunkebergstorg mitt i Stockholms city. Den kreative mångsysslaren Jan Lööf påstås sedan flera år ha en beställning på en över tre meter hög Povel-staty. Den skulle ha kommit på plats på det ombyggda torget under 2017, men har ännu inte synts till. Men i år kanske?

Ja just det. I år kanske det händer. Kanske Povel Ramel äntligen tas in i Swedish Music Hall of Fame. De som befinns värdiga denna hedersbetygelse utses av en jury som enligt SMHOF:s hemsida ”består av fem av Sveriges mest initierade musikkännare”.

Jaså?

Upp till bevis!

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten har också publicerats på sajten Nyfiken Grå, en sajt som riktar sig speciellt till lite äldre publik och där det lönar sig att botanisera.