Blötdjur i min smak

Kan det finnas någon enda människa som gillar maneter? Ja, nån forskare, kanske. Men vi som gärna badar på svenska Västkusten eller i andra hav gillar dem inte. De röda är värst, för de bränns. De blekblåa, nästan vita, är bara geleiga fast rätt otrevliga de med.

Ändå kan man tjusas av naturfilmer där de där blötdjuren seglar fram i vattnet, änglalika, graciösa, vackra. Det måste ha varit ett sådan tv-program som inspirerade den anonyme formgivare som gett upphov till maneten i glas som jag just burit hem.

Typiskt mig att falla för en glaspryl som inte är nyttig till någonting. Men mitt öga gillar, prislappen är inget att bråka om (99 kronor i det här fallet, på Lagerhaus, alla "unika") och vips! har jag en manet i min ägo. Den är fantasieggande, tycker jag. Varför har ingen skrivit sagan om den tama maneten?

Kanske har jag ärvt min förtjusning för glas av mamma. Hon älskade glas i alla dess former och hade en särskild faiblesse för de där gammeldags brevpressarna, tunga, massiva, med spännande mönster inuti.
Mamma skulle ha gillat min manet, det är jag säker på. Kan fungera som brevpress, definitivt. Fast vem behöver en sådan i dag? Skulle väl vara jag, då.

Copyright Klimakteriehäxan