Att gå bort

Det händer inte sällan att man får höra att någon gått bort.
Jaha, än sen då? Hen kommer väl tillbaka hem igen?
Nej, det gör vederbörande väldigt sällan, eftersom uttrycket "gå bort" numera allt oftare får ersätta ett otvetydigt "dö" eller "avlida". Vi har kanske blivit räddare för att uttala det där definitiva ordet, det som sätter en punkt vare sig vi vill eller inte, tidigt eller sent, dramatiskt eller sedan länge väntat.

Förr i världen gick vi ofta bort, åtminstone gjorde man det i min närhet. Kanske var det kaffe och tårta som lockade, kanske en liten matbit eller ett glas vin med god ost. Vi var bortbjudna, helt enkelt, ett trevligt avbrott i vardagen. Och vi gick naturligtvis hem efteråt.

I mina öron låter det ärligare att människor dör eller avlider. Visst finns det andra uttryck också, ganska tydliga men mer respektlösa – "ta ner skylten" eller "kila runt hörnet" till exempel – och visst är det också bildligt talat, men så säger väl i princip ingen i officiella sammanhang ändå. Fast "gå bort" förekommer i radio- och tv-nyheter till exempel, fora där man faktiskt har till uppgift att inte bara ge korrekt information utan också att vårda språket. Att vara tydlig är ett krav!

Förlusten av ett liv lindras knappast genom att man väljer att benämna den med ett luddigare ordval. Nog vore det skönt om folk som går bort också får komma tillbaka hem igen. Övrigt användande av uttrycket går bort, så att säga ...

PS Ännu en kommentar till uttrycket "att gå bort" dök upp i mitt inflöde när det just blivit känt att Stephen Hawking hade dött. Hawking, världsberömd fysiker, forskare och författare, satt i en sorts rullstol eftersom han var helt oförmögen att röra sig på grund av en variant av den neurologiska sjukdomen ALS. På teckningen går han bort, utan minsta tvekan.
Jo, man får ju skämta om allt, även om döden ... vem som döljer sig bakom signaturen M. vet jag dock inte.

Copyright Klimakteriehäxan