I brist på vinterns småfåglar – pippi nummer 73

Snön ligger vit över Barndomslandet, enstaka rådjur kommer knallande. Vi vet att vargen inte är långt borta, men vi har tack och lov inte sett till den. Spår efter älg och hare går att se på marken. Med andra ord är det hygglig fart på djurlivet.
Men något saknas runt huset: småfåglarna.

Förr i världen samlades de runt fågelstugan utanför köksfönstret. Den lilla träkonstruktionen fylldes ständigt på med solrosfrön eller havrekross, och många kom för att kalasa. Domherrarna bröstade sig med de röda fjädrarna, hackspetten tittade förbi ibland, talgoxarna kom i stora gäng. Gulsparv hälsade vi med glada tillrop, blåmes likaså. Fågelboken fanns för konsultation om någon helt obekant dök upp. Det kunde också hända att en ekorre hälsade på, även om den inte egentligen var bjuden.

Nu har vi ingen fågelstuga på plats, ingen lämplig mat finns serverad. Man kan nämligen inte ha det några enstaka vinterdagar, utfordring måste ske kontinuerligt, annars blir de små liven vilsna och alldeles för hungriga. De tas som tur är om hand av grannarna i stället.

Så glädjen i att studera fåglarna och deras matvanor finns inte längre. Jag får nöja mig med den gamla porslinsfågeln jag fick i present för många, många år sedan. Den är av obestämbar art så vitt jag kan se men tilldelas härmed nummer 73 i min samling, den som visar att jag har pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan