Memoarer med magiska inslag

Det kan knappast ha undgåt någon: Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år i år om han inte hade dött 2007. Hans livsgärning hyllas nu ideligen, Sveriges Television verkar ha dammat av varenda en av hans filmer, både de som vid det här laget är antika och de från modernare tidevarv.

Jag har sett många av dem, fast långt ifrån alla. Har säkert inte "förstått" dem, inte så som herr demonregissören har tänkt sig. Men "Fanny och Alexander", eposet om ett magnifikt julfirande i ett högreståndshem i Uppsala, har jag inte bara sett utan också sett om, en fantastisk film (och dessutom hans sista) trots att den är så lång!

Bergmans berömmelse kommer ju från hans sätt att göra film. Men jag tror banne mig att han var en ännu bättre författare. Just nu sänder Sveriges Radio (med anledning av att Ingmar Bergman skulle ha ... ja ni vet) hans självbiografi "Laterna Magica" som radioföljetong. Det är Sten Ljunggren som läser och han gör det så bra att efter några avsnitt känns det som om det är författarens egen röst – trots att den var väldigt olik Ljunggrens, egentligen!

Vilket språk han har, Bergman! Och vilket barn han var! Och vilken familj han växte upp i! Och vilken intressant berättelse (bara som exempel) om tiden som utbytesstudent i Tyskland när han fick lära sig att hälsa "Heil Hitler" med uppsträckt högerhand – för att sedan, tillbaka i Sverige, så småningom inse att talet om Rikskanslerns illgärningar var sant. Hans upptäcktsresa bland kvinnorna är också spännande, den blev förvisso rätt lång ... stundtals är det "magiskt", som i bokens titel.

Än en gång är jag en glad och tacksam radiolyssnare, glad att public service håller fast vid traditionen med följetong. Visst, hörböcker är det gott om, men för det mesta håller radioversionerna en högre kvalitet (om än inte alltid, jag kan ge exempel på motsatsen!)
Jag har flera avsnitt kvar. Som tur är.

Om du också skulle vilja lyssna har du här länken direkt till "Laterna Magica".

Copyright Klimakteriehäxan